8 digt kan man notera att lagförarbetena konsekvent hållit fast vid linjen att ungdomar under 18 år inte ska dömas till fängelse och vid flera tillfällen aktualiserat ett direkt förbud. Den svenska rättsordningens dualism avseende reaktioner mot ungdomsbrott kan således laghistoriskt återföras till 1902 års lagstiftning. På ett allmänt plan uttrycktes problemen då i samma vändningar som i dag: hur ska man rädda barn från förödande sociala miljöer under uppväxten, hur ska man rädda ungdomsbrottslingar från förödande sociala miljöer under verkställandet av straff? Samma allmänna teori kan emellertid visa sig leda till olika rättspolitiska slutsatser. 1902 års tvångsuppfostran, vilken hade en minimitid på två års tvångsvård och avsågs ersätta ett straff på böter eller fängelse i högst sex månader, framställdes - som vi såg i det inledande citatet - inte som ett egentligt straff utan som en socialpolitiskt förebyggande åtgärd. En liknande strävan att lyfta socialt underlägsna ungdomar genom tidsobestämda frihetsberövanden vädrades också i samband med 1930-talets kriminalpolitiska program, när det gällde valet mellan att släppa en ungdomsbrottsling med villkorlig dom eller sätta honomi ungdomsfängelse för en obestämd tid: »ungdomsfängelse är avsett framför allt för sådana moraliskt och intellektuellt påverkningsbara individer, vilka ha behov av att komma bort ur en för dem ogynnsam miljö - vartill måste räknas ej allenast en miljö som direkt drar ned demutan även en miljö somär oförmögen att höja dem»." Principen, vilken har många förespråkare sextio år senare, kritiseras däremot av 1993 års ungdomsbrottskommitté: »Det är inte rimligt att ungdomar somlever under socialt svåra förhållanden och somfarit illa under uppväxtåren skall på grund härav dömas till mer ingripande påföljder än andra ungdomar sombegått samma brott.»*- Här konfronteras alltså två skilda synsätt. Det ena åberopar humanitet och rättvisa för att behålla tidsobestämd tvångsvård som reaktion på ungdomsbrott. Det andra åberopar humanitet och rättvisa för att avskaffa samma påföljd. Syftet med den här undersökningen är dels att precisera de kriminalpolitiska synsätt somventilerades i samband med införandet 1902 av tidsobestämd vård för straffmyndiga ungdomsbrottslingar, dels att undersöka vilken idé- och laghistorisk bakgrund som finns till 1900-talets rättsliga dualism i fråga om reaktioner på ungdomsbrott. '0 SOU 1956:55 s. 46-47, 75-81. Prop. 1984/85: 171 s. 33-38. SOU 1986:14 s. 438. '* SOU 1934:52 s. 43. " SOU 1993:35 s. 217.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=