223 Precis som för vuxna vanartade introducerades emellertid nya medel att kontrollera minderåriga med en progression som, även den, skulle återkomma i 1902 års lagstiftning: varning - aga - omhändertagande. Barn under 15 år, som tiggde eller visade sturskhet, oordentlighet, tredska m.m., skulle först varnas av fattigvårdsstyrelsen och, omdet visade sig otillräckligt, efter beslut av polismyndigheten agas under offentlig kontroll.Styrelsen måste dessutom upprätta förteckning och genom sina kretsombud hålla uppsikt över de barn somplacerades i fosterfamilj.'*^ Kommunen tog över fler och fler delar av den enskilde husbondens ansvar för uppfostran av fattiga tjänstehjon och barn. Här fanns dessutomen tydlig ansats till att riktatvångsåtgärderna mot de individer som inte underordnade sig kravet på social skötsamhet. I följande avsnitt skall vi studera hur den tendensen, i förening med en förvaltningsrättslig oklarhet, också gjorde sig gällande i 1800-talets revision av bestämmelserna avseende arbetsrätt, försvarslöshet och lösdriveri. 10.3. Lösdriverilagarna— från laga försvar till social normalitet 1900-talets rättsliga dualism i fråga om reaktioner mot ungdomsbrottslighet har alltså en laghistorisk rot i 1864 års strafflag, en annan i bestämmelserna om fattigvård och folkskola. En tredje rot är 1885 års lösdriverilag, något som blev särskilt uppenbart vid expansionen av välfärdsstatens barnavård under 1900-talet. När den övre åldersgränsen för barnavårdsnämndens kompetensområde höjdes 1924 och 1934 till 18 respektive 21 år, höjdes med precis samma steg den nedre åldersgränsen för lösdriverilagens tvångsåtgärder. Samtidigt bibehölls straffmyndighetsåldern vid 15 år, vilket i fall av grov vanart (brott) skapade en konkurrens mellan straff- och barnavårdslag.Konkurrensen utgör bakgrund för dagens ambivalenta rättsliga reglering i fråga omungdomsbrottslingar. 1885 års lösdriverilag aktualiserades också inför 1902 års uppfostringslagar. Frågan var dock inte ny på dagordningen utan bara en fortsättning av den diskussion somsedan början av 1800-talet kretsat kring husfaderns (bristande) myndighet över hustru, barn och tjänstefolk och kring vad man skulle göra med personer somhamnade utanför ett traditionellt »hushåll». Förordningarna om näringsfrihet 1846 och 1864‘*- upphävde som bekant skråtvånget och erkände avtalsfriheten mellan arbetsgivare och anställd. Rättsordningen bibehöll ändå enklaver av ojämlikhet. Övergången från status till kontrakt innebar ofta i praktiken att arbetsgivaren ensam fastställde villkoren, särskilt inom branscher med gamla traditioner. Dessutomfastslog även de nya lagtexterna att arSFS 1871:33, §35 mom. 4, §40 mom. 4. SFS 1871: 33, § 13 mom. 1, § 35 mom. 2, § 36 mom. 1. SFS 1924:361 §22, 1924:363 §1, 1934:203 §1, 1934:204 §22. Eek 1945 s. 89-92. Agge 1938 s. 190-191. •»’ SFS 1846:39. SFS 1864:41.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=