222 dividernas egna initiativ till arbete och sparsamhet.Mot den radikala liberalismen stod en konservativt patriarkal linje somvisserligen instämde i kritiken mot offentligt understöd, men ville återföra den fattige under husbondens välgörande förmynderskap. Samtidigt uppträdde en gryende socialliberalt patriarkal opposition, vilken hävdade att man inte längre kunde låta frivilligheten tillvarata de socialpolitiska intressen somytterst vilade på det allmänna. 1871 års fattigvårdsförordning blev inte det systemskifte som många hade hoppats på under krisåren. Den präglades av parlamentariska kompromisser och medgav större utrymme åt kommunerna att neka fattigvård, för att i stället kunna hänvisa den sökande till familj, arbetsgivare eller någon annan kommun.^^ Genomsin luddighet bäddade lagstiftningen för motstridiga tolkningar, något somför övrigt visade sig redan vid lagens tillkomst. Ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg kunde nämligen använda de konturlösa formuleringarna till restriktiva tolkningar i riksdagens första kammare och till generösare i den andra kammaren. Det är ändå ofrånkomligt att 1871 års förordning signalerade hårdare tag mot dem som inte rättade in sig i ledet, mot försumliga familjeförsörjare, arbetsovilliga och tiggare. Med lösdriverilagen somförebild infördes - under den liberala rättstatens period - särskilda tillsyningsmän, vilka inom sina kretsar kunde anhålla och förpassa arbetsovilliga vuxna till landshövding och poliskammare för inlåsning somförsvarslösa.35 Ansatsen till anstaltsoffensiv stannade dock mycket tydligt vid en rekommendation till kommunerna att låta sig angeläget vara att inrätta särskilda institutioner för tvångsarbete.^^ 1871 års lagstiftare använde här alltså ordagrant samma, och till intet förpliktande, formulering som skulle återkomma 1902 i den första barnavårdslagens anmodan till landstingen om att inrätta skyddshemför den underåriga motsvarigheten till lösdrivare: vanartiga barn. I båda fallen gällde det för centralmakten att försiktigt vädja till lokal- och regionalsamhället omatt även ekonomiskt träda i bristfälliga föräldrars ställe. Ambitionen att spara på skattemedel fördunklade också ansvaret för försummade barn. 1871 års fattigvårdsförordning slopade helt bestämmelsen från 1847 rörande tvångsomhändertagande av barn till personer som begärde fattigunderstöd. Kommunernas åliggandenför barnens sedliga fostranvar också högst oklar. I 1847 års bestämmelse hade det föreskrivits att barnen »skola» kristligen uppfostras och undervisas, vilket 1871 skruvades ner till »börande därvid iakttagas, att barn /... (varder) .../ kristligen uppfostrat och undervisat». G. B. Nilsson 1965 s. 72. Jägcrskiöld 1955 s. 270. 32 G. B. Nilsson 1965 s. 97-99. 33 SFS 1871:33. G. B. Nilsson 1965 s. 157-164. 33 S. G. Svensson 1986 s. 222-225. 33 Jägerskiöld 1955 s. 326. G. B. Nilsson 1965 s. 11. 33 SFS 1871:33 §9. 32 SFS 1902:67 §14. 3** SFS 1847:23 § 6 mom. 2; SFS 1853: 39 § 6 mom. 2; SFS 1871: 33 § 12 mom. 1. 37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=