221 Det kan ur vår egen tids krav på legalitet förefalla dubiöst att tvångsomhänderta personer, sominte övertygats ombrott eller asocialt beteende. I den mån man över huvud taget bekymrade sig över frågan på 1840-talet (något som måste starkt ifrågasättas) tycks regleringen ha legitimerats med att tvånget egentligen innebar fördelning av något gott, en ordning där den tvingande i själva verket erbjuder den tvingade förmånen att få bli formad till duglig samhällsmedlem. Legitimeringen låg helt i linje med tidens omstöpning av doktrinen omparens patriae, som föreskrev att staten (ursprungligen kungen), i sin egenskap av högste beskyddare för alla sina minsta bröder, kunde träda i husfaderns ställe, in locoparentis.-'^ Frågan är givetvis hur tolkningen av den historiska processen låter sig förenas med föreställningen om 1800-talet som tiden för en liberal och passiv rättstat. Här tangeras även ett offentligrättsligt problem om hur ansvaret skulle fördelas dels mellan centralmakt och lokalsamhälle, dels mellan lokalsamhällets olika sektorer. Ytterligare komplikationer följde dessutom av att centralmakten tog fastare grepp över folkskolan men lösare över fattigvården. Under 1800-talets andra hälft professionaliserades lärarkåren^® samtidigt som lagtexterna övergick till att beskriva skolplikten i timmar och årsklasser, inte bara kunskapsinnehåll. Närvaroplikt infördes och anspråken ökade på att barnen skulle befinna sig i skolbyggnaden under vissa bestämt utmätta tider. 1878 års normalplan fördelade undervisningen på sex årsklasser,^'^ skolstadgan 1882 placerade den skolpliktiga åldern mellan 7 och 14 år, vilket kuriöst nog motsvarade den justinianska civil- och straffrättens gränser för övergången mellan barn och vuxen. Och på samma sätt som i antik romersk rätt hade åldersgränserna undantag. Det sena 1800-talets svenska folkskolestadgor bibehöll nämligen traditionen att mognaden måste prövas i varje enskilt fall. En elev som inte klarade kunskapsprovet efter sista klassen var fortfarande skolpliktig, medan den som inhämtat kunskaperna tidigare hade rätt att slippa skolplikten. Regleringen vederlägger tesen om att folkskolan i första hand inrättades för att tjäna som en förvaringsplats av sysslolösa barn under en viss ålder. Ambitionen tycks ha varit vidare och verkligen avsett att påverka barnens beredskap för livet utanför uppfostringsanstalten. Samtidigt gick fattigvårdslagstiftningen mot vagare utformning. Missväxtåren i slutet av 1860-talet gav starka utslag i kriminalstatistiken, antalet dömda för egendomsbrott fördubblades mellan 1866 och 1868.-^° Trots att konjunkturerna snart förbättraefes, intensifierades debatten kring den sc^ciala vårdens inriktning och omfattning. Nu luftades åter Malthus’ teser omatt bidrag från det allmänna motverkar sina föregivna syften, medför passivitet och undanröjer inBramstång 1964 s. 18-19. Mcnnel 1973 s. 13—14, 125—128, 144. Lindblom 1989 s. 572-574 med där anförd litteratur. Isling 1980 s. 136-144. Florin 1987 passim. Isling 1980 s. 96. L. Petterson 1992 s. 152. -’0 Widell 1901 s. 48-50.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=