220 föreslagit att en lista på motsträviga föräldrar skulle läsas upp från predikstolen i församlingens kyrka. Utskottens förslag väckte dock åtskillig kritik i riksdagen. Bland annat invändes att det innebar för stora ingrepp i den enskilda integriteten att tvinga ett visst kunskapsmått på folk. När det gällde tvångsundervisning på allmän bekostnad ville utskottens kritiker särskilt värna omden individuella integriteten hos fattiga och kvinnor. I den följande behandlingen slopade utskotten listläsningen i kyrkan, men bibehöll övriga krav på tvångsuppfostran av folket. Det ideologiska stödet hämtade man från statskyrkans sekellånga disciplinerande tradition. Så kunde utskotten hänvisa till K. Majrts resolution på prästerskapets besvär 1723, vilken somvi sett föreskrev att tredskande föräldrar skulle varnas eller dömas att böta till församlingens kassa för skoländamål. Staten hade enligt utskotten sedan gammalt skyldighet, likaväl som rättighet, att vaka över att de ungas undervisning sköttes ändamålsenligt och vidtaga de tvångsåtgärder som bedömdes nödvändiga.^'* Den tvångsuppfostringslinje som vann riksdagens gehör stöddes alltså av sedan länge etablerade normer, vilka nu kunde korrigeras för att passa till en ny social situation. Lika tydligt som vid lagstiftningen 1902 avgränsades tvångsmedlen till samhällets fattiga skikt. De förmögna föräldrarna skulle nog begripa upplysningens fördelar, skrev utskotten 1842, men de fattiga hade sällan tillräcklig insikt eller förmåga »att i alla de nödigaste stycken vara sina barns ledare». Tvångsuppfostran framställdes emellertid inte enbart som nödhjälp eller repression för att neutralisera faror. Den anfördes även somett medel för att frigöra masssorna från okunnighet och råhet och för att lyfta dem till den kunskapsnivå somvarje rätt folkbildning måste vila på, för att skapa det samhälle där var och en kunde, med den avfallne Geijers ord, »lagligen och lovligen taga hand om sina egna angelägenheter».Kontroll och kvalifikation kunde anses komplementära, inte kontradiktoriska, men den patriarkala utgångspunkten var gemensam för båda typerna av argument. Fattiga medborgare skulle inte undgå de bemedlades kärlek, inte heller sin rättighet att upphöjas till dugliga individer, ty »skulle okunnigheten obehindrat få skaffa sig tillfälleatt fritt undanröja kunskap och bildning, eller till och med, om endast ett stillastående i avseende på dessa finge äga rum, så måste otvivelaktigt samhällets högre ändamål förfelas, så vida detta förutsätter en jämnt fortskridande högre utveckling. Därför är det icke allenast Statens skyldighet att befrämja folkundervisningen, utan den måste även ha en motsvarande rättighet, att av var och en bland sina medlemmar fordra det mätt av kunskaper, förutan vilket denne icke kan inse och uppfylla sina plikter som medborgare».-^’ Stats-samt ABEU 1840/41:128:22-23. Stats-samt ABEU 1840/41:5:8,23; 128:23-24. Stats-samt ABEU 1840/4:128:23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=