217 miga 1830-talet vidgade direktionen sina ambitioner till vad som i dag skulle kallas beteendefall. Fattigvårdskommittén noterade 1839 att uppgiften för anstalten därmed försköts mot »det stora antalet av minderåriga gossar, somårligen tilltalas inför huvudstadens domstolar för brott och vanarter, vilka, sedan de undergått sitt straff, ställas på fri fot, varav följden skall bliva att, i brist av tidig och tjänlig rättelse, deras brottslighet med deras antal går i tillväxt».^ Det var nu fråga omtre viktiga preciseringar. Vanartiga pojkar måste selekteras, för det första från äldre vanartiga vuxna, för det andra från snälla barn. De ordinära straffen ansågs för de tredje inte tillräckligt långa för att tillgodose behandlingsbehovet. De ansågs tvärtomlämna efter sig ett överskott av uppfostringsbehov, sommåste tillgodoses i en annan ordning. Enligt Tove Stang Dahl visade den norska historien fram till barnevernsloven 1896 att intresset vidgades från asociala beteenden till riskfylldauppväxtmiljöer.^ För det svenska 1830-talet finner vi emellertid den omvända ordningen; särskilda anstalter för tvångsvård av vanartade barn infördes senare än för sedligt försummade. Direktionen för anstalten »prins Carl» beviljades medel ur Stockholms stads bidrag till korrektionshusen för vuxna och kunde 1840, vid sidan av det redan befintliga barnhemmet, öppna en förbättringsavdelning för beteendefall. Klientelet skulle nämligen vara gossar mellan 8 och 14 år, somantingen ansågs störande på den gamla inrättningen, dömts för brott eller frikänts men ändå visat »stor böjelse» för brottslighet.^ Intresset vidgades från miljö- till beteendefall, alltså en omvänd ordning jämfört med beskrivningen av den norska historien. Fattigvårdskommitténs principer för klassificering återfanns i 1843 års stadga för Stockholms stad, liksomi 1902 års barnavårdslag: föräldralösa eller vanvårdade barn skulle placeras på barnhem eller i fosterfamilj, medan vanartiga sorterades till särskilda förbättringsanstalter.’° Dåligt uppfostrade barn uppmärksammades även i 1847 års fattigvårdsförordning, somgällde resten av riket utom Stockholms stad. Här märktes den pågående marginaliseringen av kyrkans och den kristna församlingens betydelse. Ledningen av fattigvården flyttades över från prästerskapet till en nyskapad »borgerlig» fattigvårdsstyrelse med kommunalt vald ordförande. Socknarnas rätt från 1788 att vägra inflyttning upphävdes, ett led i tidens tendens till ökad rörlighet för arbetskraft och kapital. Den kommunala fattigvårdsskyldigheten utvidgades samtidigt somförsamlingarna fick ökade möjligheter att förfoga över bidragstagarnas arbetskraft: »Fattigvårdststyrelsen tillkommer målsmans- och husbonderätt över dem, som åtnjuter full fattigförsörjning».*' Husbondens omsorg återuppstod, men i kommunens allmänna eller »sociala» skepnad. ^ Underdånigt betänkande omfattigvården, 1839, del 1 s. 135. 8 Stang Dahl 1978 s. 92-93. Aquilonius —Johansson 1934 s. 86-96. Bramstång 1964 s. 16-19. '0 SFS 1843:8 §13. " SFS 1847:23 §§5, 7, 8, 15 (citat §7 mom. 1). Jägerskiöld 1955 s. 268, 1977 passim. G. B. Nilsson 1965 s. 8. Oredsson 1976 s. 158-159.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=