216 ralism,'^ öppnandet 1840 av räddningshemmet Råby i Skåne och förbättringsavdelningen på anstalten »prins Carl» i Stockholm, riksdagens belut 1840/41 om inrättandet av cellfängelser, folkskolestadgans tillkomst 1842 och inte minst i fattigvårdskommitténs stora betänkande 1839. Trots att männen bakom1839 års betänkande placerade bristande uppfostran i första rummet bland orsakerna till de sociala problemen, ansåg de att den allmännyttiga undervisningen ändå fortfarande primärt skulle vila på föräldrarna. Den lösningen bedömdes dock i många fall inte vara möjlig därför att föräldrarna var för fattiga eller lastbara, eller hindrades från att ta hand omsina barn på grund av sitt arbete. Här måste kommunala folkskolor ta ansvaret i familjens ställe.5 Uppfostringsplikten skulle omgärdas med statliga tvångsåtgärder, och föräldrar till barn som inte kunde läsa vid nio års ålder skulle först varnas och, om det visade sig otillräckligt, fråntas barnet, som i stället skulle uppfostras i fosterfamilj eller barnhemgenomden kommunala fattigvårdens försorg. Tongångarna var tveklöst optimistiska. Omfolkskolor infördes och prästerskåpet uppfyllde sitt kall med nit, var det bara en tidsfråga innan alla personer över 17 år kände sin kristendom och hade tillräcklig ledning för sitt leverne. Kommittén byggde uppenbarligen sin behandlingsfilosofi på den hävdvmnna folkuppfostran med prästens årliga offentliga förhör och ungdomens nattvardsläsning. Ansvaret för det uppväxande släktet placerades främst i lokalsamhället, statens bidrag skulle inskränka sig till utbildning av och lönebidrag åt lärare. Samtidigt vittnar texten om förändringar. Kommunerna ålades nya obligatorier och samhällets problembarn klassificerades somförsummade respektive vanartade, i miljö- respektive beteendefall. Man bör dessutom notera att 1839 års fattigvårdsbetänkande särskilt lyfte framde senare; vanartiga barn behövde övervakas extra noga och sättas i särskilda uppfostringsanstalter för att behandlas efter ett på psykologisk forskning grundat och av erfarenheten beprövat system. Ambitionen att selektera bråkiga barn från skötsamma och föra dem till speciella uppfostringsanstalter stannade emellertid här bara vid en ansats. I den del av betänkandet somendast rörde huvudstaden, för övrigt sällan uppmärksammad, tog man dock ut större svängar. I Stockholm kunde man somframgått se tillbaka på en drygt tvåhundraårig tradition av särskilda uppfostringsanstalter för personer, som av olika anledningar stod utan en husbondes totala tillsyn. Förutomde anstalter vi har studerat tidigare — fosterfamiljer, barnhem, fattighus, folkskolor, arbetsinrättningar och spinnhus - kunde fattigvårdskommittén nu också redovisa »prins Carls» uppfostringsinrättning på Södermalm, somhade öppnat 1832.^ Anstalten var ursprungligen ett barnhem avsett att ingjuta gudsfruktan och arbetsduglighet i vanvårdade arbetarbarn mellan 7 och 14 år. Några år in på det stor- ■* L. Petterson 1992 s. 250-252. Underdånigt betänkande omfattigvården, 1839, del 2 s. 109-111. ^ Underdånigt betänkande om fattigvården, 1839, del 1 s. 3 —166. Ordföranden i utredningskommittén avseende Stockholm, Johan Olof Wallin, hade varit en intiativtagare till anstalten. Bramstång 1964 s. 15-17. Aquilonius -Johansson 1934 s. 85-97.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=