215 minstone inte förhindras. Partiet gjorde därför uteslutande yttre regler för vad som vore gott och ont. Själsmoralisterna ansåg däremot att yttre reglemente visserligen var nödvändigt, men hävdade samtidigt att människans inre sedliga liv borde styras genom folkundervisning och människoförbättring. Brottet skulle botas och avhjälpas — det onda förbättras. Enligt Almquist skulle uppfostran omsider inta brottmålslagarnas rum, då systemets slutmål vore att få lagen »inskriven i människornas hjärtan». Med uppenbar sympati konstaterade Almquist att själspartiet vunnit anhängare inomjurisprudens och brottbehandling, bland andra Feuerbach, Grolman och männen bakom det svenska förslaget till ny kriminallag 1832, vilket hänvisade till de nordamerikanska cellfängelserna.^^ Man kan konstatera att den bildade svenska allmänhetens offentliga samtal under åren omkring 1840 kretsade kring ett för oss välbekant ämne, nämligen vilken motsättning man villese mellan å ena sidan en ändamålsenlig social- eller kriminalpolitik, å andra sidan ett konsekvent, förutsägbart och rättvist straffsystem. Båda områdena var föremål för ny rättslig reglering, en rättshistorisk förändring somvi ska studera i de två närmast följande kapitlen. 10. I husfaderns ställe — in loco parentis 10.1. Moral, statistik och rättslig reglering I 1830-talets offentliga samtal diskuterades socialt elände som en sedlighetsfråga. Fattigvård och folkbildning framställdes somdelar av ett gemensamt problem, som»två armar av samma klädnad».' Den sociala och ideologiska utvecklingen ansågs motiveraatt samhällets mer upplysta och bemedlade individer (två begrepp, som gärna kopplades samman) ordnade någon formav kvalificerande fostran för sina olyckliga medmänniskor.- Skilda politiska utgångspunkter innebar emellertid skilda ambitioner om hur undervisningen skulle genomföras. Motsättningen var densamma sommellan Fridtjuv Bergoch Gottfrid Billing vid sekelskiftet 1900. Frigörande, kvalificerande insatser kunde anföras av liberaler, inte sällan med krav på att skapa en bredare bas för landets styrelseskick. För ett mer konservativt ideal framstod däremot den traditionella, kyrkligafostran som tillräcklig för de fattigare skikten.^ Oenighet ommål och medel påverkade förslagen om myndighet, det vill säga hur bristen skulle kompenseras och det socialpedagogiska ansvaret fördelas mellan enskilda familjer, präster och andra offentliga lärare, mellan lokalsamhälle och centralmakt. Uppfostringsfrågan nådde en politisk debattkulmen åren kring 1840, vilken kan avläsas bland annat i Wallins och Geijers avfall 1838 till något slags libe- **** C. J. L. Almquist i Aftonbladet 9 januari 1844. ' Jansson 1985 s. 168. ’ Sandin 1986 s. 249. Sjöstrand 1965, 111:2 s. 84—98.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=