214 tiserade Erik Gustaf Geijer (1783—1847) systemet att först straffa, sedan uppfostra, vilket hade förvandlat fängelserna till »uppfostringsanstalter för den oupplysta, villfarande hopen». Geijer uppmärksammade tidens sociala strukturförvandling, sominnebar tillväxt både av en inflytelserik medelklass och av ett hotande proletariat och han sviktade i tron på att korporationens hustukt fortfarandefungerade. Faran komnu intefrån höjderna, skrev Geijer, utan från djupet, från »lösdrivaren på jorden». En folkskola vore därför nödvändig, inte för proletärerna själva, utan för samhällsfriden. Staten hade en allmän uppfostringsskyldighet sominte berodde på stigande utbildningsbehov utan på tilltagande fattigdom, elände och brottslighet. I medvetet benthamitiska tongångar förordade Geijer att de styrande borde befordra det största antalets lycka och proletärerna genomatt låta folkskolan inlemmas i samhället, så att var och en kunde »lagligen och lovligen taga hand omsina egna angelägenheter».^"^ Också Carl Jonas LoveAlmquist (1793-1866) spelade ut den bakåtblickande straffmätningen mot en framåtsyftande förbättringsideologi.^^ I Aftonbladet vände han sig 1839 emot vissa straffrättsligaprinciper och kritiserade lagstiftaren för att »nöja sig med den lumpna konst, att klassera s.k. förbrytelser och påhitta proportionella bestraffningar för dem, i stället för att gå till roten och se felens upphov».Han fortsatte diskussionen följande år i Svenska uppfostringsväsendet. Almquist förenade här sina angrepp på den akademiska jurisdiktionen med kriminalpolitiska inlägg. Tidevarvets »största och ideala tanke» var folkuppfostran. Folkets stora behov, ja rättighet - vilket också var ett nödvändigt krav för de »högre samhällsklassernas bestånd» - var en utvidgad och förbättrad uppfostran. Han anmärkte att de fördärvande straffen grundade sig på systemet ommänniskors undergång för det »Rättas» skull. Omsådana uselheter bara stannade inomett antal grubblandejuristers eller s.k. filosofers hjärnor, så förtjänade de inget mer än det åtlöje somföljdevarje sjukt system. Men nu övergick dessa lagligheter i ogärningar, somkränkte och förvred massor av människor. Särskilt ungdomar förtjänade att vid sin första förseelse tillrättavisas med ömhet och skonsamhet, i stället för att genast vid utgången till samhället gripas av en kall hand. Även om statsjuridiken länge än skulle deformera samhällets äldre personer, kunde man väl åtminstone för de yngres räkning inrätta asyler eller särskilda undantagsdomstolar, somanvände åtgärder ägnade ztt förbättra, inte fördärva. I januari 1844 diskuterade Almquist i Aftonbladet de »stora frågorna om paragraf-moral och själs-moral» och delade in bildningens sakförare i två grupper. Paragrafmoralisterna ville att begångna brott skulle fortsättas, eller åtGeijer 1923-31, del VIII s. 84, 571. Se även L. Petterson 1992 s. 193, 251. »Man utbildar professorer för att döma brottslingar, men inga för att förbättra dem». Cit. i Ellen Key 1911 del 1 s. 58. C. J. L. Almquist 1839, citerad i L. Petterson 1992 s. 207. 87 C. J. L. Almquist 1840 s. 133-143, 164-172.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=