7 frågan om vilket utrymme behandling ska få i förhållande till kravet på att brottspåföljder alltid bör framstå som straff. De straff- och socialrättsideologiska frågorna är invävda i en vidare diskussion ompolitiskasystemskiften, där vi återfinner tvisteämnen som den offentliga sektorns inriktning och storlek, vad staten bör göra och förhållandet vara mellan centralmakten, kommunerna och samhällets »civila» sektor. 1.2, Vård och straff somrättshistoriskt problem. Undersökningens syfte Vår egen tids dualism mellan vård och straff härstammar laghistoriskt från 1902 års lagstiftning om reaktioner mot ungdomsbrott. Institutet tvångsuppfostran somdå infördes för ungdomsbrottslingar mellan 15 och 18 år var en straffrättslig påföljd vilken medgav anpassning efter den tilltalades behov av uppfostran och vård. Somytterligare en möjlighet att undvika fängelse eller böter infördes 1906 villkorlig dom, ett institut för vilket ungdomsbrottslingar framhölls som en särskilt viktig målgrupp. 1924 och 1934 höjdes åldern för barnavårdsnämndens målgrupper till 18 respektive 21 år. Höjningarna innebar att man skapade ett dualistiskt system, inomvilket allmänna domstolar och kommunala sociala myndigheter konkurreradeom samma klientel av ungdomsbrottslingar över 15 år. 1938 infördes ännu en tidsobestämd brottspåföljd, nämligen ungdomsfängelse som var avsett för lagöverträdare mellan 18 och 21 år. Institutet avsågs både bibehålla strafföreställningen och följa principerna för tvångsuppfostran. 1944 tillkomåtalseftergift (senare, mindre lyckat, benämnd åtalsundcrlåtelse), somblev ytterligare en väg från straff till vårdåtgärder. Strafflagens påföljd tvångsuppfostran avskaffades 1947 med motiveringen att unga lagöverträdare under 18 år kunde få mer adekvat behandling genom användandet av villkorlig dom, vilken så att säga lämnade »fältet fritt» för insatser av den kommunala barnavården. 1954 fick domstol möjlighet att i brottmål uttryckligen själv överlämna den unge till kommunal barnavårdsnämnd för samhällsvård, en omedelbar föregångare till det av ungdomsbrottskomittén 1993 ifrågasatta överlämnandet till socialvård. Domstolarnas möjlighet att bereda vård i stället för straff sammanfördes nämligen i 31 kap. Brottsbalken (BrB, 1964) under rubriken överlämnande till särskild vård. Från mitten av 1970-talet utsattes tidsobestämda påföljder (internering, förvaring och ungdomsfängelse) för allt intensivare kritik avseende både bristande proportionalitet och effektivitet.*^ Ungdomsfängelset, som alltså avsåg uppfostrande straff av brottslingar mellan 18 och 21 år, avskaffades 1979. Drygt tio år senare ställdes alltså överlämnande till socialvård i blickfånget, en påföljd somavser uppfostrande vård, ytterst med tvång, av brottslingar mellan 15 och 18 år. SamtiSOU 1977:83 s. 84.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=