213 somskulle inledas på 1840-talet, men också den diskussion omvad staten bör göra och ansvarsfördelningen mellan centralmakt och lokalsamhälle, somtagit ny fart under 1990-talets politiskt-ekonomiska systemskifte. 9.3. »en mild, men allvarsamfader, som varnar innan han agar» Prins Oscar stödde som bekant frihetsberövande påföljder framför blodigare kroppstraff. Han hävdade att förbättringsaspekten skulle få största möjliga utrymme, så att fångens personlighet kunde korrigeras till ett laglydigt leverne. De individualpreventiva syftena skulle emellertid komma in i bilden först på verkställighetsnivån, inte vid domen - brottet skulle klassificeras, inte brottslingen.Dennaavvägning mellan straff och behandling var kontroversiell, inte minst beträffande unga lagöverträdare. 1826 hade dåvarande chefen för Fångstyrelsen, Carl Axel Löwenhielm påpekat behovet av att inrätta särskilda uppfostringsanstalter för ungdomar somförfallit till vanart på grund av bristande uppfostran, men ändå var för värdefulla att sättas i fängelsernas ödeläggande »växelundervisning». Löwenhielm förordade att bördan delvis skulle föras från staten till lokalsamhället, på så sätt att kyrkoråden omorganiserades till ett slags patriarkala ordningsdomstolar som kunde varna förbrytare och redan på det kommunala planet gallra undan fall från statens judiciella rättssystem. Spetsen var riktad mot straffrättens proportionalitetsprincip. Löwenhielm hoppades att den tid snart skulle bryta in, då samhällets rätt att vaka över ordningen »icke förbliver vid en känslolös taxa mellan brott och ändamålsvidriga straff, utan framställer den vördnadsbjudande bilden av en mild, men allvarsam fader, som varnar innan han agar, förbättrar det vilseförda barnet under själva den nödvändiga agan och förskjuter endast den somtrotsar den faderliga makten».^' 80 Liknande tongångar hördes i kyrkolagskommitténs förslag 1828; förbrytare under 21 år skulle inte tilltalas inför laga domstol, förrän de kommunala uppfostringsmedlen var uttömda, utan placeras under kyrkorådets rannsakning, vilket kunde förmana, varna och bestraffa den tilltalade allt efter hans »ålder, uppfostran och övriga omständigheter». Dessutom borde ynglingen ställas under särskilt pålitlig övervakning, så att han visserligen mötte samhällets straffmakt, men i modifierad form, »förmildrad av fadersväldets fortfarande ömhet». Diskussionen om det problematiska förhållandet mellan proportionella straff och ändamålsenlig, arbiträr brottsprevention blev intensivare under 1830-talets uppfostringsvåg.^^ I samband med sitt berömda s.k. avfall 1838 kriOscar 1840 s. 2. Löwenhielm 1826 s. 77—80. Se även Löwenhielm 1839 s. 204—206. Löwenhielm 1826 s. 25. Förslag till kyrkolag och ordningför svenska församlingen ... 1828, §9 och motiven s. 6—7, 41. Omdetta misstroende mot straff- och fängelsesystemet, se Bramstång 1964, bl.a. s. 26-28. 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=