211 Föreställningen om husböndernas otillräcklighet som uppfostrare dök upp även i lagkommitténs förslag till strafflag 1832. Där föreslogs att otillräkneliga lagöverträdare skulle kunna placeras i allmän uppfostringsanstalt och unga tillräkneliga förbrytare få särskild undervisning och upptuktelse i fängelserna, eftersom deras straffbara gärningar i allmänhet berodde på bristande undervisning, vanvårdad uppfostran och elaka efterdömen.^^ Vi återkommer till strafflagsarbetet i kapitel 11. Gång på gång framfördes tankar om breda brottsförebyggande insatser, inomvilka straffsystemet bara upptog ett liten del. Det stora fattigvårdsbetänkandet 1839 föreslog exempelvis ett socialpolitiskt program somberörde folkskolor, jordavstyckning, försvarslöshet, fattigvård, tiggeri och straffanstalter. Kommittén hade, i linje med tidens positivism, försökt göra en riksomfattande »moralstatistik» och låtit landshövdingarna inhämtauppgifter från samtliga församlingar. Siffrorna visade att problemet inte främst gällde den traditionella typen av understödstagare. Däremot hade daglönare, stattorpare och motsvarande lösa lönearbetare i städerna ökat med 46% under åren 1815— 1836.^'* Huvudproblemet och väsentlig orsak till ökad brottslighet var samma bekymmer som hade uppmärksammats i Schulzenheims tal 1799 och som skulle uppmärksammas på 1890-talet av bl.a. Franz von Liszt och den svenska ligapojkskommittén liksom, hundra år senare, i 1990-talets svenska debatt om ungdomsbrottslighet: samhällets mindre bemedlade individer stod inte under beroende av något husbondevälde. 1830-talets fattigvårdskommitté talade om att benägenheten att »avskudda sig husbondeväldet och den lockande förespeglingen av självrådighetens fördelar» hade frambringat familjemiljöer, som var minst lika sårande för den enskilda känslan somoroande ur statsekonomins synpunkt. När familjen inte längre fungerade som grundläggande produktionsenhet skakade också grundvalarna för en samhällsbevarande uppfostran och tillsyn: »den yttersta vanvård av husfaderskallet är härav en given följd och de beklagansvärda barnen framkallar den mest skakande föreställning om framtiden». Även om fattigvårdskommittén pekade på andra faktorer, som rimligen låg utomde berördas kontroll, framhöll den att under normala förhållanden arbetstillfällen inte saknades för en duglig arbetare. Fattigdomvar därför ett resultat av försummad uppfostran, av att de traditionella husbonderollerna saknade kompetenta exekutörer,^-'’ en ståndpunkt som protokollfördes i bästa mötesordning: »föredrogs /.../ första momentet bland fattigdomsorsakerna, så lydande: /.../ Anser kommittén att en stundomi föräldrahusen befunnen kristlig vård ombarFörslag till allmän criminallag 1832, 2 kap 9§, motiven s. 12. Underdånigt betänkande med dertill hörande handlingar angående fattigvården i riket, utom Stockholms stad, (1839 del 2) s. 16-17. A.a. s. 14-20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=