210 dervisning kunde upplysas om sina plikter gentemot Gud, samhället och sig själva. Man anförde att den försvarslöse, liksomåterfallsförbrytaren, inte borde friges efter straffet utan spärras in i en korrektionsanstalt tills ledningen ansåg honom»nog förbättrad att utan missbruk njuta friheten». Kommittén och den följande propositionen 1823 förordade därför statsanslag för särskilda fångpredikanter, vilka i kombination med fångens isolering i enrum, sysslolöshet och grubblande skulle kunna kuva hans onda böjelser. Straffet spelades emellertid ut mot preventionen, ändamålsenligheten i att straffa ifrågasattes här, liksomi många andra sammanhang. Ledamoten Thunelius reserverade sig och menade att det vore bättre att sätta rikets »uppfostringsanstalter» i bättre skick innan man lade ner medel på att straffa brott. Med stöd av ett kungligt brev 1825 grundades ett sällskap med uppgift att förse fångar med arbete och ägna sin uppmärksamhet åt deras moraliska förbättring.^^ Uppgiften rörde med andra ord husbondens två klassiska funktioner: arbetsgivare och uppfostrare. Efter utländska förebilder inrättades 1825 en halvprivat styrelse med ansvar för rikets arbetsinrättningar och fånganstalter. Associationen, som inom kort knöts närmare statsapparaten, fick total myndighet över det svenska fängelsesystemet 1842.Fortsättningsvis kallas den Fångstyrelsen för tiden fram till 1859 och Fångvårdsstyrelsen för tiden därefter. Den nyinrättade Fångstyrelsen inkom 1825 till Kungl. Maj:t med klagomål över att anstalterna var överfulla av personer som saknade laga försvar. Ännu en utredning tillsattes. Den anförde att problemet bottnade i en försämrad folkmoral och att personer utan egendom inte var mogna att leva »utan husagan samt husfaderns bildande omsorg».^' Något år senare beklagade den s.k. snillekommittén att arbetaren inte längre hörde till något hushåll och att produktionssystemet skilde barn från deras föräldrar. När en var stod utlämnad till sig själv utan husbonde, mästare eller familj, måste särskild bildning - utöver religionen— ges genomtjänlig undervisning. Utvecklingen visade att även den svenska staten behövde använda folkundervisningen som »police-anstalt» och skolans tukt och ordning syntes vara mest nödvändiga för de barn som saknade bäggedera i hemmet. Risken var annars stor att de skulle »övergiva sig själva och söka på brottets väg vad de borde förvärva på idoghetens». 68 Betänkande 5 mars 1823 angående inrättande al ett allmänt korrektionshus i prop. 1823:43. Uppfostringstanken uttrycktes i flera andra betänkanden. Betänkande angående förändring af det nu antagna bestraffningssättet och inrättande af allmänna arbets- och korrektionshus. Bih. 1815:3 s. 46-59. Utlåtande den 26 juli 1823 öfver krigskollegiets utlåtande den 14 januari samma år rörande arbetshusinrättningen i Vadstena. Livijn i Sveriges Statstidning 1837 nr: 221 (23 september). Wieselgren 1895 s. 351—356. Förvaltningen av de svenska fängelserna före 1825 och den följande centraliseringen framtill 1840-talets mitt redovisas hos Brink 1848 och Wieselgren 1895. Helgesson 1978 s. 11-33. B. Peterson 1983 s. 90-92. Betänkande af kommittén till öfverseende af rikets allmänna undervisningsverk i underdånighet afgifvet den 20 december 1828 s. 16—17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=