207 sig från straffen bara genomatt de senare avsåg fria subjekt; egentligen var det inte ur vägen att betrakta även straffen somen kategori av den allmänna säkerhetspolitin.52 Finns här inte vissa drag, som kan leda tankarna till uttalandet 1955 från professorn i straffrätt, Ivar Strahl: »I en vidsträcktare mening är alla brottspåföljder att betrakta somskyddsåtgärder» 9.1.4. Johan Anselmvon Feuerbach Feuerbach förutsatte också att det fanns ett samband mellan straffrätt och socialpsykologi. Han hävdade att rättsordningen måste riktaett psykologiskt hot mot potentiella lagöverträdare. Strafflagen skulle varna för ett lidande som var större än obehaget att avstå från brottet. Den dittills ospecificerade avskräckningsteorin delades därmed upp i två fåror: omedelbar avskräckning genom åsynen av verkställighet och medelbar avskräckning genom hotet om straff.^** Feuerbachs social-psykologiska teori ställde krav både på att lagen preciserade avskräckningen och att undersåtarna uppfostrades till »avskräckbarhet».^^ Domarens tillämpning måste vara bunden till vissa förutsägbara reaktioner och medborgarna vara i stånd att inse förbindelsen mellan plikt och rättskränkning. Somen äkta upplysningsfilosof drömde därför Feuerbach om en »Strafflag för folket», ett läromedel som skulle leda envar till kunskap om normernas innehåll och vilka straff somhotade avvikaren. Aven omstraffets grund var rättskränkningen snarare än uppsåtet^^ ville inte heller Feuerbach i straffmätningen bortse från den tilltalades karaktärsegenskaper. Själva förutsättningen för straffbarhet var att lagöverträdelsen orsakats av en rättsvidrig vilja. Saknade gärningsmannen uppfattning omlagen eller omdöme att förstå den, var straffbarhet utesluten, vilket givetvis hade betydelse för bedömningen av ungas brottslighet. Följaktligen, skrev Feuerbach, ursäktas barn och omyndiga upp till 14 år (han använde den romersk-rättsliga termen infantia), om inte gärningen eller omständigheterna i det enskilda fallet talar för deras tillräknelighet. Som allmänt förmildrande grund gällde att den unge handlat överilat eller visat god vandel.För motsatt bedömning talade en gärning somvittnade om noggrann överläggning eller omatt »ondskan översteg åldern». Farligheten hos gärningsmannens sinnliga krafter skulle bedömas efter deras intensitet, omfång och »Den Polizey hat zwci Hände; die Erziehung und die Criminaljustiz. Grolman 1799 s. 43; 1799 s. 135, 139, 148, 179. Se även Jung 1950 s. 87. ” Strahl 1955 s. 43. »en mera teoretisk än praktisk distinktion» enligt Jareborg 1969 s. 364. Feuerbachs lära diskuteras hos Schmidt 1983 s. 232—246, Griinhut (1922) 1978. Se även Häthén 1990 s. 48—52, med där antörd litteratur. Feuerbach 1799-1800 s. 204. Schmidt 1983 s. 267. Se även van Gaenegem 1987 s. 156 och Wagner 1986 s. 31-33. Wennberg 1985 s. 43. Feuerbach 1832 §§90,99, 101.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=