206 Grolmans teori kan synas starkt individualpreventiv. Han hävdade att straffet primärt syftade till att skydda samhällsfriden genom att oskadliggöra förbrytaren eller påverka hans vilja. Domen avsåg inte moralen utan en yttre handling, vilken samtidigt var det säkraste tecknet på gärningsmannens farlighet. Lockelsen att överträda lagen måste därför brytas genomatt gärningsmannen utsattes för ett ekvivalent, sinnligt obehag. Straffet måste avpassas efter det sociala hot somgärningen visade att gärningsmannen bar i sin onda och farliga vilja. Sekundärt kunde straffet medverka till allmänprevention eller avskräckning, men det primära syftet var att skrämma den dömde till laglydnad.'^'^ Grolmans lära handlade om en balansering av individens lust. Den framåtblickande preventionen skulle dock tillgodoses genomrättvis vedergällning, utifrån en bedömning av något somredan skett. Ju mer farligheten hade »rotat sig» i gärningsmannens vilja, desto större mått av strafflidande behövdes för att återföra honom till ordningen. Måttet måste dock preciseras i lagtext, för det tvång somöversteg faran tenderade att själv bli ett hinder för friheten. I god kantiansk tradition hävdade Grolman att den onda viljan stod i proportion till de inre hinder, bland annat pliktkänsla, som gärningsmannen frivilligt och överlagt hade forcerat. Här låg samtidigt en uppfordran att ta ställning till gärningsmannens personlighet och sociala omgivning. Individens förmåga att inse konflikten mellan plikt och tillfredsställande av lust kunde nämligen vara »störd». Grolman avsåg därvid inte bara barn, somallmänt var lättpåverkade, utan också personer som saknade pliktkänsla på grund av dålig uppväxtmiljö: »Es kann ein Fehler der Erziehung oder eine Folge besonderer Geistesarmuth seyn, dass der Individum kein eigentlich deutliches Bewusstsein seiner Verbindlichkeit hatte; und es wtirde dann die einzelneThat dieses Individumkeineswegs den Grad von Verwilderung äussern, welcher aus derselben That der Aufgeklärtern gefolgert werden musste».^° Denunge, sombegått ett enstaka brott på grund av dålig uppfostran, kunde enligt Grolman lätt ledas in på rätt väg med ett kort och hårt straff, följt av yrkesutbildning. Principen förlorade lite av sin optimistiska kraft genomandra regler för straffmätning, enligt vilka handlingar somtydde på »ytterst envis sedlig förvildning» motiverade större strafflidande. Om gärningsmannens brist på pliktkänsla var mer än tillfällig, fordrade preventionen att polismakten ingrep mot dessa hinder för statens ändamål.5' Grolmans tvåspåriga tvångsapparat - straff och skyddsåtgärder - kan anknytas till upplyst absolutism och polisstatstänkande. Skyddsåtgärderna skilde +9 »Wir könncn durch Strafen den Menschen nicht moralisch machen». Grolman 1799 s. 3—28, cit. s. 125. Se även Hagströmer; »Har han blott utgått såsomen, låt vara av yttreskäl, laglydig människa, har straffet fvllt sin uppgift». Hagströmer 1901—1905 s. 25. Grolman 1799 s. 130-135, 147. 51 Grolman 1799 s. 147-148.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=