205 att skulden var proportionell mot graden av pliktmedvetande hos gärningsmannen och att dygd respektive last var något människan lärde sig genomerfarenhet. Straffrättsfilsofin hade en socialpedagogisk tvilling; även Kant talade ombarnets rätt att få, och föräldrarnas skyldighet att ge, en god uppfostran. Hans svårtillgängliga filosofi"^"^ har uppfattats som ett slags plädering för rättsstatsideal gentemot polisstatsvälde, upplyst absolutism och arbiträr individualprevention.'*^ A andra sidan kan försoningsläran och teserna omböjelser, last och dygd utan tvivel leda tanken till äldre, socialetiska »teokratiska» principer för rättvis vedergällning."^^ Man kan dessutom fråga ominte hans absoluta ståndpunkter till sist ändå ledde fram till en »fördolt-relativ» teori, det vill säga till sist hade något slags ändamål. Ett särskilt tolkningsproblem gäller hur man ska kunna förena Kants negativa hållning till att värdera den yttre handlingens moralitet med att han vill tillräkna skulden efter gärningsmannens inre kvaliteter, exempelvis hans grad av pliktmedvetande. Man kan fråga sig hur en domare ska kunna mäta storleken av »das Hinderniss aus Grunden der Pflicht» eller »der inneren Bösartigkeit der Verbrecher» utan att närma sig frågan om gärningsmannens personlighet och karaktär?"^^ Kants tankar om förbrytarens onda vilja, och storleken av de hinder hans djupt rotade ondska måste ha övervunnit, återkom i 1800-talets tyska rättsdoktrin och lagtexter, liksomi diskussionen kring det svenska kriminallagsförslaget 1832. I början av 1800-talet framträdde nämligen en förbindelse mellan kantianism och ändamålsrelaterade teorier, vilka levde kvar med tydligt liberala drag ännu vid sekelskiftet 1900. Tanken var att preventionssyftet skulle tillgodoses genom en rättvis vedergällning. Franz von Liszt försökte visserligen omkring 1890 mana fram motbilden av en rigid, absolut, hegeliansk och i hans ögon därmed ovetenskaplig straffrätt. Frågan är emellertid hur många författare somegentligen bekände sig till en sådan ändamålslös ideologi. 9.1.3. Karl von Grolman I den politiska instrumentaliseringen av Kants absolutism har framhållits två straffrättsteoretiker som fick avsevärt utrymme också i svensk doktrin, inte minst mot slutet av 1800-talet, nämligen Karl von Johan Anselmvon Feuerbach (1775-1833)."^^ Kant 1797:1 s. 91-93. •••♦ Ahlbcrg 1967 s. 467. Äqvist 1988 s. 211-212. Frommel 1987 s. 139-140. Schmidt 1983 s. 231. 46 Agge 1939 s. 34. Agge 1959 s. 48. Åqvist 1988 s. 211-212. Ahlberg 1967 s. 489-490. Annerstedt 1869 s. 5. Frommel 1987 s. 136. ■*** Utlåtande i anledning af anmärkningar vid förslaget till allmän kriminallag, af lagkommitten (1834) s. 11-12. Annerstedt 1869 s. 21-27. Hagströmer 1875 s. 175-186. Hagströmer 1901-1905 s. 17-27. För diskussion omFeuerbachs och Grolmans »legendariska» betydelse för rättsvetenskapens utveckling , se Frommel 1987 s. 136, 141. Grolman (1775-1829) och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=