204 niskans utveckling, en linje somf. ö senare skulle drivas av den idealistiska »reformpedagogiken». Redan något år efter publiceringen av Beccarias traktat ska ett förbättringshus för ungdomsbrottslingar ha öppnats i Toscana. 9.1.2. Immanuel Kant Som en reaktion mot nyvaknade utilitaristiska preventionsteorier, men också mot en äldre teologisk straffdoktrin, formulerade Immanuel Kant (1724-1804) en juridisk vedergällningslära.^^ Kant vände sig mot den mekanistiska synen att människan till varje del är en produkt av omständigheter och hävdade att hon tvärtom har kontakt med något som överskrider kausaliteten. I hennes kunskap finns a priori ett element, oberoende av allt empiriskt innehåll somde fem sinnena förmedlar.^^ Något liknande gäller, enligt Kant, etiken. Även viljelivet har ett obetingat, icke kausalt element — det kategoriska imperativet — som föreskriver hur vi bör handla, oberoende av alla ändamål med den handling, som man alltså »bör» vilja. Ur detta perspektiv på viljan förutsättes ett »jag», ett subjekt somi någon grad är självbestämmande och orsak till sin egen aktivitet. Det moraliska finns inte i gärningens effekt utan det somska värderas somskuld eller förtjänst är i stället aktörens sinnelag, hans eller hennes viljeinriktning.^^ Vad Kant beskriver är en idealmänniska med en inre auktoritet, som gör att hon upplever att hon handlar fritt när hon underkastar sig lag. Utan att uppleva tvång förutsätts människan välja det rätta.Tanken rör givetvis frågor om medborgarfostran och om straffets grund och mätande. Straffen skulle, skrev nämligen Kant, varaproportionella medförbrytarens inre ondska.'^'^ Graden av tillräknelighet måste uppskattas efter storleken av de hinder som gärningsmannen varit tvungen att övervinna för att företa gärningen. Ju mindre de sinnliga naturhindren och ju större de moraliska hindren varit, desto mer tillräknades en överträdelse gärningsmannen. En högre grad av pliktmedvetande talade för högre grad av skuld och strängare straff. Det var med andra ord skillnad på handlingar som skett i affekt och de som skett i lugnt sinnelag. Affekter kunde mycket väl förenas med god vilja, de gick dess bättre över och var inte värre än barnslig odygd. Lidelser var däremot begär som övergått i böjelse (»Neigung»), de byggde på noggrannt övervägande och speglade en djupt rotadondska, en kvalificerad last."*-^ Kant tycks ha menat Neumair 1996 s. 28-30. Jung 1950 s. 29. Kant, Kritik der reinen Vernunft , 1781, Grundlcgung zur Mctaphvsik der Sitten, 1788, Metaphysik der Sitten, 1797. Werlinder 1986 s. 61. Ahlberg 1967 s. 480—192. Ahlberg 1967 .s. 480-488. Nass 1963 s. 79-81. Åqvist 1988 s. 211-212. Norberg associerar här till »uppfostringsparadoxen», det vill säga att föräldrarna befaller barnet inte bara att lyda, utan dessutom att förneka att det lyder - »var spontan!». Norberg 1978 sid 136 med hänvisning till Laing 1971 s. 95. •*' »allein proportionerlich mit der inneren Bösartigkeit der Verbrecher». Kant 1797:1 s. 199-202. •*- Kant 1797:1 s. 238-245.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=