6 Kommitténs förslag mötte både stöd och kritik. I den senare anförde flera remissorgan att behandling och inte straff borde vara vägledande för reaktionerna på ungdomsbrott, överlämnande till socialvård bibehållas och att den tidsbestämda påföljden särskild tillsyn inte införas. Tvångsvård ansågs många gånger motiverad och bland remissinstanserna föreslogs antingen att behandlingen helt skulle ersätta straff eller att den skulle ta vid, när den unge väl hade sonat sin skuld genomatt tjäna av det »rättvisa» straffet. Några remissinstanser uttryckte dessutom misstro mot lokalsamhället och oroades över att tillskapandet av fler institutionsplatser inomdet statliga straffsystemet kunde bli ett incitament för kommunerna att dröja så länge med vårdinsatserna, att ungdomar på glid hann fastna i ett kriminellt beteendemönster. Man befarade också att kommitténs föreslagna gränsdragning mellan vård och straff kunde medföra en splittring, så att vissa ungdomsbrottslingar hamnade under socialvårdens åtgärder, andra under straffrättskipningens reaktioner.^ Den då sittande »borgerliga» fyrpartiregeringen följde kommitténs linje i en proposition 1994. När propositionen behandlades i riksdagen i november samma år, hade en socialdemokratisk regering tillträtt. Justitieutskottets utlåtande följde strikt partipolitiska linjer. En majoritet (nio socialdemokrater och en miljöpartist) avvisade kommittéförslagen så tillvida att huvudansvaret för ungdomsbrottslingar under 18 år även i fortsättningen ansågs böra ligga hos de kommunala myndigheterna, att överlämnande till socialvård borde bibehållas som straffrättslig påföljd och att de straffrättsliga reaktionerna i varje enskilt fall skulle anpassas till den unges personliga mognad och individuella förhållanden. En minoritet av sju ledamöter (fyra moderater och en representant från varderafolkpartiet, centerpartiet och kds) vidhöll däremot uppfattningenatt de principer somligger till grund för påföljdbestämning för vuxna borde varavägledande även när det gäller påföljder för ungdomar under 18 år. Riksdagen följde dock utskottet och tog avstånd från ungdomsbrottskommitténs synsätt.^ Under den period somföljt har debatten i frågan snarast tilltagit och flera förslag framförts om att samhället måste reagera »tydligt» när ungdomar begår brott. 1990-talets kriminalpolitiska diskussion om åtgärder mot ungdomsbrott tycks således i stort utmärkas av enighet omatt brottsligt beteende främst kan förklaras som följden av dålig uppväxtmiljö^, medan meningarna bryts kring ^ Diskussionen bygger bland annat på remissvaren med anledning av SOU 1993:35 frän JO 1993-12-09, Socialstyrelsen 1993-11-30, Statens institutionsstyrelse 1993-12-31, Kammarrätten i Stockholm 1993-11-30, Kammarrätten i Göteborg 1993-12-13. Se även departementets sammanställningav remissyttranden med hänvisning till Prop. 1994/95:12 »Handläggning av ungdomsmäl» och diskussion i riksdagen mellan justitieminister Gun Hellsvik (m) och Lars-Erik Lövdén (s), Prot. 1993/94:46-52, Prop. 1994/95:12:25-28 samt SOU 1995:91 med reservationer, bl.a. av Hellsvik. ^ Prop. 1994/95:12, Bet 1994/95: JuUl, Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:32. ^ Enstaka inslag av biologiska förklaringsmodeller rubbar inte helhetsbilden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=