203 Ingenting var farligare, skrev Beccaria, än att rådfråga lagarnas anda. Resultatet kunde nämligen bero på domarens goda eller dåliga logik, matsmältning, styrkan av hans lidelser o.s.v. Begrepp som last och dygd växlade mellan tid och länder. Därför borde domaren inte få gå utanför bokstaven utan inskränka sig till att vara »lagens mun»,^^ en princip som också riktade sig mot leuterationsprincipen. Man borde komma i håg att barmhärtigheten skulle vara en dygd hos den somstiftar lagen men inte hos den somtillämpade dem.-*^ Straffet legitimerades — öppet, sekulariserat och utilitaristiskt^®- som något samhälleligt användbart, ett medel mot dem somhindrade den största möjliga lyckan för största möjliga antal människor. Den i grunden optimistiska pedagogiken krävde dock att individerna kunde i förväg beräkna att det obehag som följde på en lagöverträdelse skulle vara större än dess fördelar.^* Förutsägbara rättsföljder krävde i sin tur en uttömmande, skriftlig kodifiering med preciserade villkor för statens straffsystem. Lagtextens tillmättes avgörande betydelse. »Vill ni förebygga brott» frågade Beccaria, och fortsatte: »Se då till att lagarna är klara och enkla, att alla nationens krafter samlas för att försvara dem och att ingen kan ägna sig åt att förstöra dem! Se till att lagarna mindre gynnar klasser av människor än människorna själva. /.../ Det säkraste men också svåraste sättet att förebygga brott är slutligen att förbättrauppfostran. /.../Jagvågar påstå att det är ett ämne somså intimt hänger samman med styrelseskicket att det ända in i en avlägsen framtid, när allmän lycka råder, kommer att förbli ett ofruktbart fält, endast här och var uppodlat av enstaka visa. En stor man, som upplyser den mänsklighet som förföljer honom, har i detalj skildrat grundreglerna för den uppfostran somär verkligt nyttig för människorna».^- Orden speglar uppvärderingen av egalitet, legalitet och rationalitet,^^ men också den problematiska relationen mellan straffrätt och socialpolitik. En utilitaristisk straffrättskipning ställde inte bara krav på lagarnas utformning och tillämpning, den förutsatte också förnuftiga, upplysta och socialt dugliga medborgare. Straffrätten ställdes därför i logiskt samband med allmänt brottsförebyggande åtgärder, till exempel folkundervisning och fattigvård. Beccaria anspelade också tydligt på Jean Jaques Rousseaus uppfostringsroman »Emile ou de Féducation»,-^*^ somåret innan (1763) i Romhade uppförts på listan över förbjudna böcker.Alluderingen visar sig också i Beccarias betoning av en »naturnära» uppfostran, sompå ett odoktrinärt, lekfullt sätt följde den unga mänMontesquieu 1835 Livre XI, Chap. VI. Beccaria 1977 §§4-5. Bentham hämtade influenser från Beccarias skrift , Bentham 1970 s. 16. Enoksson i Beccaria 1977 s. 198. Beccaria 1977 §§ 11, 27, 28, 46, 47. Bentham 1970 s. 16. Beccaria 1977 §§ 41, 45. Anners 1965 s. 39, 47. Strömholm 1979 s. 661. Rousseau 1762. Se även Agge 1957 s. 15. Jung 1950 s. 27—30. Wagner 1986 s. 31—33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=