RB 56

195 aspekter som i högsta grad rörde straffrättsideologin. Lagtexterna skärpte ofrånkomligentonen från vasatiden till mitten av 1700-talet, här sompå många andra områden. Till bilden hör dock att den skrivna straffrätten, enligt den etisk-juridiska filosofin, syftade till att framstå som obeveklig och också tilllämpas somsådan i första instans. Hovrätterna däremot hade rätt att leuterera, det vill säga beakta det enskilda fallets omständigheter. I det skedet av straffrättsprocessen tillmättes lokalsamhällets bedömning av den tilltalade stor betydelse för selektionen, för om han skulle dömas efter bokstaven, i värsta fall rensas ut somett »ogräs», eller dömas till mildare straff än vad lagen föreskrev. Återfall ansågs tydapå djupt rotad ondska, vilket talade för strängt straff och oskadliggörande. Oöverlagda handlingar däremot ansågs vittna om bättre social prognos, vilket i allmänhet talade till barns och oerfarna personers förmån. Åldersgränsen för full straffbarhet gick sedan medeltiden vid 15 år. Läran om att »omständigheterna» i varje enskilt fall skulle beaktas innebar däremot att den sominte fått tillfredsställande kristlig uppfostran kunde bedömas mildare, ja till och med frikännas som ett barn. Omvänt kunde en I4-åring dömas som vuxen, om hans ondska eller »arghet» ansågs överstiga den låga åldern. Inte bara den brottsliga gärningen utan också gärningsmannens personlighet och livssituation stod inför rätta. Den teokratiska rättssynen satte individualpreventionen högt, dess objekt var gärningsmannens personlighet, skuld var karaktärsskuld. Rättskipningens ursprung var Guds ord, en auktoritär grund som ansågs oåtkomlig för mänsklig kritik, även om den i sin konkreta tillämpning givetvis måste uttolkas av människor, främst präster och jurister. Många drag påminner här omde naturvetenskapligt »opolitiska» principer, somutlovades i 1890-talets diskussion bland kriminalisterna kring IKVoch Franz von Liszt. Från slutet av 1600-talet och under första hälften av 1700-talet vittnar de svenska officiella texterna omavsevärt hårdare attityder från lagstiftarens sida inomområden somarbetsrätt, fattigvård, straffrätt, folkbokföring och religiössocial undervisning. Somen systematisering av hovrätternas leutererande praxis befäste 1734 års lag den romersk-rättsliga maximen malitia supplet aetatem, vilken medgav straffbarhet för ungdomsbrottslingar, om deras ondska ansågs överstiga åldern. Samtidigt framhöll lagstiftaren familjens betydelse som brottsförebyggande enhet. Lagöverträdare mellan 7 och 15 år skulle visserligen inte straffas på samma sätt som vuxna, men domstolen kunde ålägga föräldrarna att aga barnet. Åtgärden hade en dubbel karaktär. Å ena sidan räknades den inte somegentligt straff, snarare somuppfostran, och föräldrarna bedömdes inte som bestraffningsmyndighet. Å andra sidan fanns den rättsliga regieringen i strafflagen och villkoret var att barnet överträtt lagen. Till saken hörde att även för vuxna brottslingar avsågs straffet ha till syfte att socialt-etiskt förbättra och uppfostra den dömde. I samma skede ökade de statliga anspråken på den enskilde husbonden och på lokalsamhället. Deras ställning konsoliderades samtidigt som rörelsefären

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=