RB 56

194 kutera om 1902 års lagstiftning innebar ett genombrott inom straffrätten för behandlingstankar och differentierade åtgärder eller omvi kan hitta överensstämmelser i äldre tankemönster. Resultaten visar att uppfostran av barn aldrig, så långt vi kan följa svenska skriftliga källor, har varit föräldrarnas ensak. Staten har från sin tillkomst försökt intervenera i och penetrera den enskilda sfären, en inställning somhar rötter från den antika grekiska filosofin. Den västerländska straffrätten har alltid präglats av en balansering mellan att utsätta brottslingen för å ena sidan en, för brottslingens utveckling i framtiden, ändamålsenlig behandling och å andra sidan ett, mot bakgrund av den brottsliga gärning han begått, proportionellt, rättvist obehag. I den aristotelisk-skolastiskt präglade statsrättsteori somdominerade i Västeuropa till åtminstone mitten av 1700-talet framställdes familjen som statens viktigaste enhet. Den svenska versionen dominerades av föreställningen om »Hustavlan», en auktoritär, statisk och kollektivistisk subordinationsideologi somföreskrev att hela universumvar en förnuftigt, gudomligt ordnad hierarki, där alla företeelser var samordnade under en övergripande princip och för ett bestämt ändamål, det »allmänna bästa». Samhällets olika individer hade dock olika uppgifter inför detta gemensamma mål. Varje enskild människa ansågs genomsocial skötsamhet kunna medverka till att skapa frid på jorden och på så sätt öka sina möjligheter att nå salighet i himmelriket efter döden. De väsentligaste brottsförebyggande åtgärderna förlädes till familjen (hushållet, arbetsenheten, skrået), där husbonden tillerkändes maktbefogenheter att undervisa, utbilda, fostra, men även ålades att föda, klä och försvara sina »barn». Förhållandet till tjänstehjonen ansågs vara av samma personliga, familjära natur och därför kräva kontinuerlig fysisk och total kontakt mellan legoavtalets parter. Den svenska fattig- och socialvårdens historia har åtminstone sedan Gustav Vasas tid somkung präglats av två centrala grundsatser. Självförsörjningsprincipen innebar att envar arbetsför hade ansvar för sitt eget uppehälle. Den som inte ägde eget kapital var skyldig att årsvis gå i anställning, skaffa laga försvar hos en godkänd husbonde, annars hotade tvångsarbete vid statliga arbetsanstalter eller tukthus. I fall man själv eller familjen inte klarade av bördan, lades husbondeansvaret på den kyrkliga församlingen eller socknen, sedermera kommunen. Lokalsamhället skulle alltså ta vid där familjen brast. Socknen förväntades att utan stöd av centralmakten sörja för sina fattiga, föräldralösa och andra behövande och somett socialt nätverk i förening med kyrkan övervaka familjetukten, ordna förlikning vid tvister, utdöma varningar, böter och skamstraff för mindre förseelser. Sockenrättvisan ansågs på så sätt, efter eget omdöme och med egna resurser, kunna ta hand om flertalet vårdbehövande och omnormbrott, som annars skulle ha belastat domstolarna. Den dominerandestats- och moralfilosofins betoning av familjen hade också

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=