5 uppbyggnad och antalet tillfällen till brott, det vill säga av faktorer som inte kunde hänföras till förändringar i straffsystemet. Som mer specifika orsaker angav man att befolkningens rörlighet ökats och koncentrerats till tätorter, att fritidsvanorna fått ny inriktning, och den »sociala kontrollen» förändrats. Av särskild betydelse var att samhällets ungdomar fått en radikalt ny roll och ställning: »De tas i allt mindreutsträckningi kraft i den samhälleligaproduktionen. Under slutet av förra århundradet var fortfarande de flesta tonåringar i förvärvsarbete. Det skedde ofta tillsammans med föräldrar eller andra vuxna personer. Arbetet innebar därmed ett ömsesidigt beroende mellan människor vilket i sin tur innebar en stark kontroll.»'* Samhällets viktigaste brottsförebyggande resurser var, skrev följaktligen kommitten, familjen och skolan. Men inte desto mindre hävdade man att också straff spelade en viktig roll i kampen mot brottslighet och kunde ha en uppfostrande inverkan på den dömde. Genom straffet kunde han lära sig att uppfatta sambandet mellan brott och reaktion. Att »beröva» honom ansvaret för sin handling var uttryck för en deterministisk syn, vilket inte gagnade den unges fortsatta utveckling. Kommittén ville i stället anpassa reaktionerna mot ungdomsbrott efter de principer som sades gälla för straffrättssystemet i övrigt, nämligen humanitet, klarhet, rättvisa, förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens. Ungdomar som begått samma brott skulle straffrättsligt behandlas någorlunda lika. Man föreslog därför att påföljden överlämnande till vård inomsocialtjänsten skulle utmönstras ur det straffrättsliga reaktionsssystemet. Ungdomsbrottskommittén påpekade att denna påföljd innebar att den dömde skulle anses färdig att lämna socialvårdens system, när han hade »botats» och drogparallellen med sjukvården, där terapin utformades efter hand och beroende av hur den lyckats, vilket inte var förenligt med de principer kommittén rekommenderade beträffande påföljdssystemet för unga. Det var emellertid enligt kommitténs uppfattning ändå givet att unga lagöverträdare måste särbehandlas med hänsyn till sina behov och speciella förhållanden, exempelvis genomgenerella nedsättningar av straffen och val av påföljder som inte medförde frihetsberövande, exempelvis villkorlig dom, böter, skyddstillsyn och samhällstjänst. För det fåtal fall där dessa alternativ var uttömda, föreslog kommittén en ny frihetsberövande påföljd, särskild tillsyn, vilken skulle mätas ut enligt samma mätningsprinciper av skulden som för straffet fängelse, men likafullt inte kallas straff och till sin verkställighet utformas efter den dömdes individuella förutsättningar och vårdbehov.^ * SOU 1993:35 s. 203-220, 282-287, citat s. 204. 5 SOU 1993:35 s. 211, 218, 577. Se även direktiven, Prot. 1993/94:74:48 samt Prop. 1994/95: 12: 25-28.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=