191 men föreläggandet skedde enligt strafflagen och verkställigheten kunde bli föremål för offentlig övervakning. Sammantaget framträder en dualismsomtangerar våra två huvudteman: uppfostrans fördelning mellan föräldrar och det allmänna respektive straffrättens förhållande till brottsförebyggande behandling av unga. 8.3. »proves hans ondska och arghet vara större, än mot dess ålder svarar» 1734 års lag lagen skilde somvi sett på underårigas dråp av vilja och av våda, ett arv från medeltidsrätten. Men nu trädde dessutomen annan princip i förgrunden. Lagen föreskrev nämligen att det fanns tillfällen, då den övermaga inte längre kunde ursäktas på grund av låg ålder: »Nu är han ej långt ifrån femton år, och pröves hans ondska och arghet vara större, än mot dess ålder svarar; straffes då sommogande man».^' Denna svenska version av den romerskrättsliga maximen malitia supplet aetetam var en nyhet i lagstiftningen, men hade redan genom hovrätternas praxis blivit en etablerad och dessutom allmän princip för straffbarhet. Som nämnts tidigare aktualiserade också Göta hovrätt maximen i sitt yttrande 1690 omhöjd civilrättslig myndighetsålder. När lagkommissionen tog upp den^^ yj_ sade man en uppenbar förtrogenhet med romersk rätt liksom med tidens västeuropeiska doktrin och lagutveckling. I förslaget 1713 omdödsstraff för unga tjuvar hänvisades till att, vilket nämnts i föregående kapitel, både den tyska strafflagen Carolina och den ledande kriminalisten Benedict von Carpzov föreskrivit att »de tjuvar somfyllt sina 14 år regulariter bör hängas, och de som nära där till äro, enär deras malitia prövas uppfyllt hava vad som fattas i ty 14 ålders år».^^ Ännu större utrymme fick de internationella förebilderna i lagkommissionens plädering för dödsstraff beträffande 14-åringar, sombegått dråp: »Ratio. Mister den efter andra moratorium gentium lagar livet, som fyllt sina fjorton år, och där malitia åren uppfyllt, när han när är att fylla fjorton: varför Maximen uttrvcktes för dråp, men kapitlets rubrik avsåg också »annan missgärning» (i utskriften från 1730 »annat brott») MB 31:1. Sjögren VI s. 425-426. Nehrman — Ehrenstråhle 1756 s. 92. Straffet för en vuxen person som, utan att vara i nöd, dräpt någon med vilja var »liv för liv» enligt MB 24:1. Dråp i 1696 års förslag till Dråpmålabalk cap. 10:1, Sjögren IVs. 421. 1713 års förslag till Tjuvabalk XI: 1-2 innebar att den fulla straffbarheten för en fjortonårig tjuv skulle bero på om »hans arghet [prövas] så stor, att hon övergår eller fyller det somi åldern fattas». 11717 års förslag till Tjuvabalk 11 cap. var rekvisitet borta. Sjögren Vs. 349, 362. Förslag till Tjuvabalk 1713 cap. XI fn. 1. Sjögren Vs. 349. Den mycket ansedde Benedict von Carpzov (1595—1666), hade 1638 publicerat Practicae Novae Imperalis Saxonicae RerumCriminalium, en ledstjärna för alla domare i Tyskland. Carpzov 1670 (1758). Carpzov framhöll själv med stolthet att han avkunnat omkring20.000 dödsdomar. Olivecrona 1866 s. X. Stjernberg 1907 s. 120.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=