190 vecklade hovrätterna kring sekelskiftet 1700 en praxis att döma till uppfostrande kroppsstraff. Svea hovrätt dömde 1714 en nioåring som stulit tio daler silvermynt att risas i närvaro av stadsvaktmästaren, 1718 en 14-åring somstulit några guldspetsar i kyrkanatt risas och sitta i stocken två söndagar, 1722 en 14åring somsnattat att sitta åtta dagar i fängelse på vatten och bröd, 1724 en 13åring som stulit pengar att straffas med skarpt risslitande av fångvaktaren »i vaktmästarens närvaro». 1734 års lag systematiserade hovrättens praxis, vilken uppenbarligen varierade i hög grad. Så föreskrev lagen att vid stöld, svordomeller rubbande av rå ochrör skulle den övermaga agas av föräldrarna eller målsman. Här fanns ingen nedre åldersgräns. För våldsbrott behölls däremot sju år somundre gräns för strafflagens sanktioner. Ett barn mellan 7 och 15 år somorsakat »sår» kunde somtidigare dömas till reducerade böter alternativt vid bristande betalningsförmåga, till att risas av sina föräldrar eller förmyndare.Hade en person i samma ålder begått dråp, skulle det subjektiva momentet få större betydelse än i medeltidslagarna. Hade dråpet inte skett av vilja men av grov förseelse, skulle den unge agas under kontroll av lands- eller stadsbetjänt. Viljadråp räknades fortfarande som vådadråp, vilket innebar böter. Ombarnet inte kunde betala, föreskrevs även här aga med ris »hemma i huset, eller vid tings eller rådstuvudörr, allt somondskan eller åldern är till».^^ Kort sagt, enligt 1734 års missgärningsbalk kunde föräldrarnai flera fall åläggas att aga sitt barn, omdet hade överträtt lagen. Strafflagen förläde en påföljd i familjesektorn men åtgärden skulle verkställas under statsmaktens kontroll. Vilken rättslig dignitet hade sanktionen? När Nehrman - Ehrenstråhle 1756 kommenterade lagen följde han noga Samuel Pufendorfs tankegångar. Nehrman ansåg t.ex. övermagas »förbrytelser lindrigare än andras» och det var »egentligen» inte straff, när lagen föreskrev aga inomfamiljen, eftersomsanktionerna inte verkställdes av någon myndighetsperson utan av uppfostraren. Åtgärden avsåg liksomstraff att förbättra delinkventens, men till skillnad straff inte att oskadliggöra honom eller avskräcka allmänheten. Även med Nehrmans kommentar kan distinktionen mellan straff och uppfostringsåtgärder förefalla oklar. Missgärningsbalkens aga placerades någonstans mellan husbondens socialauppfostran och statens straff. Handläggningen var privat, föräldrarna ansågs inte som någon statens bestraffningsmyndighet, 55 Arnell 1730 s. 802-803. 55 Vuxna som svor skulle plikta, från böter till fängelse vid vatten och bröd, de som stal med kroppen eller livet. 1734 års lag, MB 40-43. Sjögren IVs. 428-429. 57 1734 års lag, MB 37:1. 58 MB 3:2,31:1,37:1,50:1,JB 13:2. 5^ 1734 års lag, MB 31:1. Omtveksamheten att straffbelägga övermagas svordomar, se Bo H. Lindberg 1992 s. 278. 50 Nehrman - Ehrenstråhle 1756 s. 59-60, 91.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=