RB 56

189 för att kunna bedöma omden misstänkte insett sin eventuella syndd^ Det överlagda ansågs som försvårande drag i gärningen, det oöverlagda som förmildrande. Saknade en tilltalad den kristliga uppfostran som gav kunskap ominnehållet i doplöftet, saknade han också omdöme -»indicium discretivum» — det vill säga förmågan att skilja på gott och ont, på lagenligt och lagvidrigt, att undvika syndigt beteende. Hovrätterna kunde motivera en mildare straffrättslig bedömning med att gärningsmannen inte hade fått erforderlig undervisning, »som en rätt kristen tillhör».5° Samtidigt växte de statliga anspråken beträffande att få befatta sig med unga lagöverträdare. Förändringen tog sig flera uttryck. Missgärningsbalken i 1734 års lag utökade för det första brottskatalogen med stöld, rubbande av fastighetsmärkningar och olika sedlighetsbrott, bland annat svordomar.För det andra infördes kroppslig tukt som en statlig reaktion på övermagas lagöverträdelser. Sedan medeltiden förekomspö och ris som straff för medellösa vuxna brottslingar^- och som en disciplinär möjlighet inomhusbondens, skråets etc. familjära jurisdiktion. Frihetstidens stora kodifikation, 1734 års lag, innehöll en rad stadganden, enligt vilka domstolen kunde ålägga föräldrar att slå sina vanartiga barn, i en del fall somersättning för obetalda böter, i andra fall somsjälvständig påföljd. Hustukten försköts därmed från att vara husbondens disciplinära befogenhet till att bli ett av statens myndigheter kontrollerat åliggande. För det tredje preciserades de subjektiva kriterierna i klar riktning mot en allmän regel omstraffbarhet, ägnad att utvidga området för statliga åtgärder mot unga lagöverträdare. Förändringarna hade förebådats både genom lagstiftning och hovrätternas praxis. En kunglig resolution 1611 föreskrev att övermaga somertappats i lönskaläge, skulle dömas att risas endera av någon anhörig eller annan, men att domen skulle underställas hovrättens prövning. 1696 föreskrev Svea Hovrätt att om en kvinna lockade en övermaga yngling till lägersmål med sig och »den samma somett barn undervisar, hur han skall bära sig åt», skulle kvinnan straffas med det ordinariestraff hovrätten bestämde, medan pojken skulle näpsas av sina anhöriga.53 Straffordningen 1653 stadgade att kyrkotjuv skulle dömas till döden, oavsett om han första gången stal mycket eller litet.5'^ För övermaga kyrkotjuvar utInger 1994 s. 175. Vissa av 1890-talets tyska kriminalister kritiserade sin egen tids domare, vilka ibland prövade ungdomars straffbarhet efter deras kunskaper omdet sjunde budet. Se ZStW 1893 s. 786 oeh ovan, avsnitt III. ■'O Bo H Lindberg 1992 s. 147-148, 168, 297-298. 1734 års lag, MB 3:2 (svordom), 31: 1 (dräp), 37: 1 (sår), 50: l(stöld), JB 13:2 (rubbande av rå och rör). »Den somicke haver fä, han böte med kropp». Domarreglerna 16: 16. ^3 Abrahamson 1726 s. 267, 269. Straff-Ordning tillijka med någre flere sedermera utgångne Kongl. Bref eller Resolutioner, angående Execution eller Straff till kroppen, 18 Maj 1653, §3.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=