188 äganden.'^^ Den skrivna rätten avspeglar framväxten av en offentlig, »kunglig», straffrätt på bekostnad av den traditionella, privata konfliktlösningens bekostnad. Den nedre gränsen vid sju år, samma ålder somvi tidigare funnit i den justinianska rätten och faktiskt antydd redan hos Aristoteles, skulle bibehållas i svensk rätt ett halvt årtusende, framtill 1864 års strafflag. Från vårt eget tidsperspektiv ligger regleringen endast drygt 130 år tillbaka i tiden. Trots en lång rad försök att höja gränsen är 15 år fortfarande den utan jämförelse viktigaste straffrättsliga gränsen mellan barn och vuxen. Indelningen i 7 och 15 år ligger ofrånkomligen nära den romersk-kanoniska grupperingen avseende infantes (under 7 år) respektive impuheres (under 14 år), vilket givetvis lämnar utrymme för receptionshypoteser. Utländsk rätt, inte minst den kanoniska, var väl känd i Sverige vid mitten av 1300-talet.I fråga om de villkorliga rekvisiten och gärningsmannens mentala inställning i det enskilda fallet avviker emellertid de svenska medeltida rikslagarna från romersk rätt. Straffbarheten för åldrarna mellan 7 och 15 år, alltså den svenska motsvarigheten till impuheres, reglerades inte efter maximen malitia supplet aetetam utan efter omgärningsmannen ansågs ha handlat med vilja eller våda, en till synes primitivare princip som har tillskrivits tidig germansk rätt. Frågan är givetvis vilka konsekvenser skillnaden i terminologi kan ha haft för tillämpningen och för den centrala funktionen att undvika privata hämndaktioner från brottsoffret eller dess släktingar. I den svenska rättsutvecklingen fram till 1734 års lag skulle emellertid de romersk-kanoniska principerna komma till tydligare uttryck. Civilrättens höjning av myndighetsåldern till 21 år för män fick ingen straffrättslig motsvarighet, utan medeltidsrättens gränser vid 7 och 15 år bibehölls med hänvisning till skolastisk socialpedagogik: »Men vad missgärningsmål angår, så emedan ej allenast själva naturen, utan ock en kristelig uppfostran alla i gemen lärer, vad lovligt och lastbart är, alltså böra de brott och förseelser, vilka kunna av någon förövas, somsina femton år uppfyllt, på lika sätt somför detta skett, efter befundna omständigheter avstraffas».■*** 47 Det välordnade familjelivet framställdes sålunda även den här gången som samhållets viktigaste brottsförebyggande instans. En kunglig förordning 1753 underströk betydelsen av att domaren i brottmål kände till den anklagades kunskaper i kristendom, dels för att kunna använda kristendomens sanningar som medel att röra den anklagades samvete, det vill säga få honomatt erkänna, dels '♦s MELL SM I; 17, Dr II: 13-14; MEStL SM 1:19, Dr II: 10-11. Vid Skenninge möte 1248 beslöts att ärkebiskopen i Sverige och alla hans lydbiskopar inom ett år skulle skaffa sig och studera den kanoniska dekretalrätten. Jägerskiöld 1963 s. 2. Westman 1912 s. 28-31. Sjöholm 1988 s. 50-51. Sjöholm har framfört tesen att distinktionen mellan germansk och romersk rätt var skenbar. Sjöholm 1988 s. 250. Förklaring angående när en Mans-Person är myndig at förwalta sin arfelige Ägendom. 30 oktober 1721, § 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=