187 Landskapslagarna föreskrev ofta hängning för vuxna personer som stulit. I 1300-talets rikslagstiftning, MELL och MEStL, var visserligen böter det dominerande straffet,men en vuxen tjuv hotades alltid av hängning, vid mindre värden av stympning.För misshandel och dråp gällde höga böter eller livsstraff. Den som inte kunde betala hotades med talionsprincipen om »lem för lem» och »liv för liv». Som subsidiärt straff för avsiktligt tillfogande av sår föreskrevs dessutomatt gärningsmannens ena hand skulle huggas av.'^o De svenska medeltidslagarna förutsatte att vuxna gärningsmän hade handlat med uppsåt. Unga personer bedömdes däremot mildare och här tillmättes 15årsdagen en avgörande roll för övergången från barn till vuxen, från att vara omyndig eller övermaga till att erkännas som socialt och rättsligt ansvarig för sina handlingar."*' Landskapslagarna jämställde i regel övermaga med vansinniga eller djur."*- I likhet med samtida europeisk rätt var dödsstraff eller stympning förbjudna, när gärningsmannen var omyndig. För stöld, »sår» eller dråp föreskrev landskapslagarna reducerade böter till målsäganden."*^ MELL och MEStL gjorde några viktiga preciseringar rörande omyndigas ålder och viljeinriktning. Båda lagarna utgick från att barn under sju år inte kunde dömas för sår. I fråga om dråp stadgades emellertid en nedsatt bot. Overmage mellan 7 och 15 år fick i såramål ett begränsat ansvar, där bötesbeloppet helt skulle gå till målsäganden. Vid viljedråp presumerades vådabrott liksomi äldre germansk rätf*"* och många svenska landskapslagar, vilket medförde erläggande av penningbot. En del av boten skulle dock gå till det allmänna och avsåg alltså inte bara en vedergällning eller kompensation till målsäganden, utan uppenbarligen också en reglering av gärningsmannens skuld till den offentliga makten. För vådadråp utgick nedsatt bot, men endast till målsOlin 1934 s. 808-810. Hemmer 1928 s. 24-39. Stiernhöök - Nelson 1981 s. 90-108. Winroth 1889 s. 13-42. Westm.in 1912 s. 79. 3*^ MELL Tj 1, 4, 6. MEStL Tj 3:1-2. 'to »Bliva två av dessa lemmar avhuggna på någon, då skall det ligga i dubbel bot. Så var ock med tunga och manslem, om skada händer dem. Förmår han ej böta, give han lem för lem. Ljuter han döden därav, give han liv för liv». MEStL SM 1:3: 1 se Holmbäck — Wessén 1966 s. 261. 't' ÄVgL och YVgL lämnade myndighetsåldern oreglerad. 15 år angavs i ÖGL Vm 15:3, Bj 14:20, DL MB25, VmL MB2, SdmL MB 18, UL MB2. Holmbäck — Wessén 1933—46. Omåldern 12 år i HL MB 2, se E. Carlsson 1948 s. 30-38. Se även Axel Nelsons resonemang i Stiernhöök - Nelson 1981 s. 128 fn. 1-4. Enligt Bjärköarätien jämställdes övermaga med »den som är vettlös som fä» och stadgade samma bot som när kreatur orsakade skada eller dödsfall. Bj 14:20. Holmbäck - Wessén 1946 s. 461. « Stöld och sår: ÄVgL SB 2:3, YVgL Fr 4-5, ÖgL Vm 15:3, 40, VmL MB 18, 26:7, KgB 5, SdmL Tj 6:2, MB 2, 18, KgB 8, UL MB 42, 22, HL MB 28, 8. Dntp: Bj 14:20, ÄVgL VS 2:2, OgL Dr 18:2, DL MB 25, SdmL MB 18, UL MB 2. Man kan notera att ÖgL Vm 15:3 innehöll en allmän regel omatt »alla en omyndigs handlingar räknas somvåda». Holmbäck—Wessén 1940 s. 340. ■’■t fdis talar om »Ungefährwerke», vilka kunde leda till fulla eller minskade böter. Sachsenspiegel, som i början av 1200-talet samlade nordtysk sedvanerätt, stadgade böter, som motsvarade vuxnas våtfaverk. His 1920 s. 61—66.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=