186 omyndiga upptuktas i rätta evangeliska läran, gudsfruktan, dygd och ära, och till sådana övningar och hanteringar hålla, som dess stånd, villkor och ämne kräva».1734års lag fastslog också att alla kvinnor utomänkor skulle stå under någon mans förmynderskap.^' Förmynderskap avsåg - sannolikt till långt in på 1800-talet - »uppfostran» i betydelsen att ikläda sig ansvar både för myndlingens egendom och hans person och sedliga utveckling. »Vårdnad» somsjälvständigt juridiskt begrepp är däremot en sen företeelse och kan för svensk rättsdoktrin hänföras till Winroths civilrättsliga skrifter från slutet av 1890-talet.^2 Den civilrättsliga omyndighetens innebörd kunde även efter 1721 och 1734 års lagstiftning verka oklar. Saknade en yngling all civilrättslig handlingsförmåga före21 år eller bara i fråga omarv och borgen? Doktrin och praxis tillät sig att erkänna 1669 års förordning som subsidiär rättskälla och till och med åberopa den i strid med bestämmelserna i allmänna lagen.I stort gick dock tendensen tydligt mot en inskränkt civilrättslig kompetens för personer under 21 år och 1749 föreskrevs att reverser, obligationer, förskrivningar, köpebrev, förpantningar m.m. somde skrev på måste förklaras ogiltiga, omde inte avsåg egna arbetsinkomster.^-"’ Sammantaget framträdde alltså inomlagstiftningen en ambition att förlänga barndomen inom det förmögenhetsrättsliga området. Lagstiftaren rörde sig emellertid inte med ett enhetligt myndighetsbegrepp. Skilda civilrättsliga regler gällde mellan män och kvinnor, vilket är en omständighet av stort intresse, men måste lämnas utanför den här undersökningen. Dessutominnebar 1700-talets lagutveckling att straffrättens reglering komatt avvika från civilrättens. De svenska medeltida skrivna lagarna från 12- och 1300-talet visade inslag av både effekt- och viljestraffrätt. För avsiktliga kränkningar föreskrevs strängare rättsföljder än för oavsiktliga, viljaverk var allvarligare än vådaverk. Straffansvaret byggde dock inte på någon undersökning av gärningsmannens mentala inställning i det enskilda fallet utan på bedömningar av vissa yttre, schematiserade omständigheter. Vådagärningar var typfall somansågs bero på vårdslöshet eller olyckshändelser.^^ Därutöver krävde medeltidslagarna för att en gärning rättsligt sett skulle bedömas som tillkommen av »våda», att gärningsmannen avlade särskild vådaed, betalade ersättning till målsäganden, vilken också måste acceptera att gärningen bedömdes somvådaverk. 1734 års lag ÄB 1734 års lag AB 19:2-3. 1863 blev ogifta kvinnor över en viss ålder myndiga ipso jure, 1920 slutligen även gifta kvinnor. Malmström 1967 s. 116-120. Undén 1927 s. 26 not 1. Winroth 1901 (III) s. 47-148 Winroth 1903 IV s. 17 anser att civil rättshandlingsförmåga fortfarande tillkompersoner redan vid 15 års ålder. Malmström 1934 s. 109, fn. 1, är däremot skeptisk till den tolkningen. Gadolin 1934 s. 52. Se även Nehrman — Ehrenstråhle 1729 s. 416—419. Malmström 1934 s. 109. Hemmer 1928 s. 18, 21, 84. Winroth 1889 s. 42-47. Hemmer 1928 s. 22—23, 88. Myndigheterna hade del i böterna för viljaverk, vilket kan förklara de stränga kriterierna för vådabrott. Sjöholm 1988 s. 201.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=