185 skulle bli myndig vid en bestämd ålder eller efter domstols prövning i det enskilda fallet.Kommissionens förslag till giftermåls- oeh ärvdabalk 1690 satte mannens civilrättsliga ålder vid 20 år. Samtidigt fixerades för första gången giftermålsgränsen uttryckligt, mannens till 20 år och kvinnans till 15 år. Lagkommissionens förslag, somavvek från en 400-årig tradition, väckte kritik från ledande jurister. Ledamöterna i Svea hovrätt framhöll enhälligt att man borde stanna vid den gamla enhetliga myndighetsåldern 15 år.-^ Även Göta hovrätt påpekade traditionsbrottet, men hänvisade dessutom till vissa straffrättsliga komplikationer somansågs belasta dengällande lagstiftningen. Landslagens dråpmålabalkar föreskrev att övermagas viljaverk skulle bedömas som vådaverk, en regleringsomvi tidigare funnit också i den äldre germanska rätten. Hos många omyndigas missgärningar, skrev nu Göta hovrätt, fann man emellertid en sådan »arghet, som deras ålder vitt övergår». Den romerskrättsliga maximen malitiasupplet aetatemåberopades här somstöd snarare för en sänkning av den kriminella myndighetsåldern, då straffhotet ansågs avhålla ungdomar från brott, än för en höjning av den civilrättsliga. Hovrätten avvisade ändå tanken på att »samma person skulle uti somt för mogen man, uti annat för övermaga förklarad bliva».Med »övermaga» avsågs omyndig. Den ursprungliga betydelsen motsvarade tyskans »unvermögen», alltså inkapabel, »oförmögen», vilket senare förändrades till prefixet »öfver, senare »över».-^ Hovrätternas kritik hindrade inte lagkommissionen från att i en lång rad förslag höja mannens civila myndighetsålder till 18, 20 eller 21 år. 1721 valde lagstiftaren att inte vänta på den övergripande revisionen utan föreskrev att mannen, såväl frälse som ofrälse, vid 21 års ålder skulle bli »myndig och sin egen man, och ej förr till att själv emottaga sitt arv uti löst och fast, och det bestyra: och göre då förmyndaren sig från förmynderskapet fri».-^ Den uttalade intentionen var att 15-åriga ynglingar inte längre skulle få slarva bort, sälja eller förpanta allt vad de ärvt. Föräldrarna kunde förlänga omyndigheten genom testamente och domstolen kunde förkorta den genom veniamaetate; omognaden kunde prövas i varje enskilt fall. Arvegods skulle skyddas, men det stod 15-åringar fritt att råda över vad de förvärvat genom eget arbete och att ta anställning i statlig tjänst. Höjningen till 21 år bibehölls i 1734 års lag, men begränsades efter ordalydelsen till förvaltande av arv och ingående av borgen.-*^ Förmyndares ansvar omfattade inte bara ansvar för egendom utan också hans person, att »låta den ’■* Sjögren 1 s. 77-78. Sjögren VII s. 64. Östergren 1902 s. 99. Utl.ltande över lagkommissionens förslag till giftermåls- oeh ärvdabalk 1690. Sjögren VII s. 65-67. Hellquist 1922 s. 1246. Nutida synonymer till övermaga är dessutom övermodig, uppblåst, drvg o.s.v. Förklaring angående när en Mans-Person är myndigat förwalta sin arfelige Agendom. 30 oktober 1721, § 1. 1734 års lag, ÄB 19: 1, HB 10: 13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=