177 även omförebud fanns redan vid mitten av 1700-taletdO^ Det hade varit mer anmärkningsvärt omtukt- och barnhusen före 1800 inte hade följt huvudregeln att kombinera materiell produktion med kulturell reproduktion. Trots alla förordningar minskade inte tiggeriet i huvudstaden. I samband med de karolinska kungarnas ständiga krigande och flera missväxtår övergav under 1690-talet tusentals bofasta sina hem och drog till Stockholm. Mellan 1690 och 1721 var missförhållandena extrema, och den allmänna fattigvården sattes mer eller mindre ur spel.^®^ 1698 utfärdade K. Maj:t regler för klassifikation av anstalternas klientel. Vanartiga tiggare skulle sysselsättas i rasp- eller spinnhus så att de »jämte straffet kunde producera sin egen dagliga förtäring». Fostran och produktion genomfördes i samma hus.^i° Nu uppmärksammades också barnen mer än tidigare. Barn, vars föräldrar var döda, fattiga eller så vanartiga att de inte kunde vårda dem, hänvisades som hittills till barnhus eller fattigstugor.^*' Intresset ökade emellertid också för dem som här något anakronistiskt kallas beteendefall: »osedige och olydige barn och tjänstepojkar, de där på föregående varning ingen bättring vilja låta påskina»"2 skulle hållas tillsammans med vuxna vanartsfall. Här stadfästes en seglivad differentiering, som innebar att försummade barn (miljöfall) styrdes till lokalsamhällets fattigvård eller barnhem medan de som redan belagts med vanartiga handlingar (beteendefall) samlokaliserades med motsvarande vuxenklientel i spinn-, tukt- och arbetshus.Det skulle dröja till 1800-talet innan man på verkställighetsnivån skilde mellan dels vanartade barn och vanartade vuxna, dels vuxna försvarslösa och överträdare av strafflagen. Redan vid mitten av 1700-talet möter vi dock antydningar till en delvis ny syn på fattigvård och barn. Frågan blev ett angeläget ämne för ständerna, inte minst adeln, somhämtade intryck från europeiska förebilder, bland annat pietism och begynnande upplysningstänkande samt utilistiska och näringspolitiska idéer omatt barnen representerade landets framtida arbetskraft och därför krävde särskilda resurser. Att lyfta frambarnen som en av landets viktigaste Redan 1739 föreslog inspektorn på Långholmen, Carl Magnus Liwijn att barn skulle skiljas från vuxna. Rudstedt 1972 s. 27—28. En annan sak är att Barnhuset aldrig blev den självförsörjande enhet somavsetts utan snabbt hamnade i beroende av, och även erhöll, omfattande stöd utifrån. T. Peterson 1927. U. Johanson 1984 s. 30. Oppdaginga av fattigdomen s. 247. Wieselgren 1895 s. 155-156. Kongl. Maj:ts förnyade Stadga och Förordning, Hur med Tiggiare och Fattige somrätt Allmoso behöfwa, så och med Landztrykare och Lättingar, förhållas skal, 21 October 1698, inledningen. Kongl. Maj:ts Stadga och Förordning, Angående ett Rasp- och Spinnehuus inrättande i Stockholm, 21 October 1698, inledningen. Malmberg 1982 s. 251-252. Kongl. Maj:ts förnyade Stadga och Förordning, Hur med Tiggiare och Fattige somrätt Allmoso behöfwa, så och med Landztrykare och Lättingar, förhållas skal. 21 October 1698, p. IX. Kongl. Maj:ts Stadga och Förordning, Angående ett Rasp- och Spinnehuus inrättande i Stockholm. 21 October 1698, p 1. Reglemente, hwarefter Barnen wid Stora Barnhuset i Stockholm skola uptuktas, samt hwad eljest wid hushållningen derstädes är at i akt taga. 11 December 1766. T. Peterson 1927 s. 47, 49. 108 107 108 109 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=