171 lighet. Historien omsärskilda åtgärder för vanvårdade och asociala barn börjar så mycket tidigare än 1902. Familjehistorisk forskning sedan 1960-talet har reviderat bilden av det gamla bondesamhället som ett storfamiljernas skede.Man har påvisat hur landsbygdsbarnens anknytning till sin ursprungliga familj försvagades genomatt de fick tjäna som drängar eller pigor i andra hushåll och hur statsmakten maximerat högsta antalet tillåtna hemmavarande barn i produktiv ålder.^^ Arbetsliv kunde å ena sidan förekomma utanför hushåll, framför allt i städerna.Många hushåll saknade å andra sidan tillräcklig anknytning till materiell produktion. Den höga dödligheten i alla åldrar kunde till exempel ställa husbönder utan arbetskraft eller göra barn föräldralösa. Den som inte kunde stödja sig på ett producerande hushåll var i regel hänvisad till tiggeri. Den katolska kyrkan och enskild välgörenhet hade svarat för stora insatser i hospital, helgeandshus och härbärgen under medeltiden, men efter Västerås recess 1527 återstod egentligen bara en formav hospital, vilken avsåg både fattiga och sjuka.Samtidigt som utbudet av vård minskade, torde efterfrågan ökat framför allt till följd a\' krig, farsoter och missväxt. Gustav Vasa lyfte framtvå principer somfått avsevärd betydelse för svensk fattig- och socialvård. Den första, självförsörjningsprincipen, innebär att en var måste själv ta ansvar för sitt liv och sin försörjning, antingen genomeget kapital eller genom arbete. Konsekvensen blir att obemedlade måste delta i produktionen, ytterst att friska individer tvingas att arbeta.Från 1500-talets stadgor löper en fast tradition somsäger att bidrag från det allmänna bara ska tillkomma verkligt behövande, »rätte fattige». Sociala åtgärder sominte omfattar alla kräver emellertid att man avgränsar och håller utanför de individer som inte ska anses berättigade. Man måste förhindraatt socialt stöd, somtillkommit för personer i nöd inte uttnyttjas av oförtjänta.Personer, gamla eller unga, som mottog bidrag från socknen var därför länge skyldiga att arbeta efter förmåga: »är han lampå den ene lemmen, eller på åtskilliga tider sjuk, så att han antingen med den andre lemmen något arbete kan göra, och understundom, när sjukdomen föreslår, förmå tjäna till födan, så skall dem icke lättjan tillstädjas; utan sådant arbete påläggas som svara mot deras krafter». »en nutida människa har flera släktingar vid liv och förmodligen fler regelbundna kontakter med sina släktingar än någonsin förr». Gaunt 1983 s. 267. Harnesk 1990 s. 17-31. Gaunt 1983 s. 108-116. Sandin nämner bland annat städernas hantverkare, tjänstemän, soldater, stadsvakter och en rad manufakturer, fabriker, sominrättades under 1600-talet. Sandin 1986 s. 44. U. Johanson 1984 s. 24. T. Peterson 1927 s. 7-9. Reutersköld 1919, III s. 99-104. Fahlbeck m.fl. 1947 s. 134-136, 169-175. SOU 1942:56 s. 31. 79 Midré 1990 s. 12-13. Gonstitution emot Tiggiare och Tidztiuffuer, Mars 1624, p. XI.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=