170 och straffrätt. Vid början av 1700-talet föreskrevs ett slags kriminalpolitiskt nätverk, där de värdsliga domstolarna komifråga först då någon klämt sig igenomsockenrättvisans alla maskor —hustukt, förlikning, varningar, böter, skamstraff m.m. Fallstudier visar också att lokalsamhällets institutioner ofta tog hand omnormbrott, somformellt sett borde handläggas av domstol. Kyrkoherden skulle tillsammans med de äldste och sexmännen förmanapersoner som hade överträtt rättsnormer.^^ Biskopen skulle sedan vid sin visitation studera pastorns minnesskrift över vad somtilldragit sig under året. De fall som inte kunde rättas omedelbart skulle han rapportera till landshövdingen, vilken i sin tur hade att vidarebefordra saken till rätt värdslig instans.^’ Det var också en prästerlig ämbetsuppgift att vid gudstjänsten läsa upp kungliga författningar och vid mantalsskrivningen anteckna alla lösa personer för att sedan ange dem till landshövding eller magistrat »så att de till behörigt straff befordras måge».^’ Och i den andra ändan: en dömd tjuv skulle korrigeras av församlingen, det världsliga straffet var egentligen bara en inledande terapi för att ruska om honom. Därför ålades domstolarna att sända domen till kyrkoherden i den socken där stölden begåtts, så att tjuven kunde genomgå kyrkoplikt under en eller flera söndagar. Synsättet gick som nämnts igen på 1890-talet hos Anderson i Nöbbelöv och resten av ligapojkskommitténs minoritet, somföreslog spöstraff för att »väcka» ungdomsbrottslingens sinne ochförbereda honom för predikantens förmaningar. Skillnaden var bara att botgörelsen inte skulleske i församlingens hägn utan i en ny vikarierande institution, cellfängelset. Inte heller den »konstgjorda selektion» som rekommenderades av Lombroso och Liszt var någon nyskapelse av det sena 1800-talets kriminologer och kriminalister. Förintelsekomponenten fanns redan i hustavlans värld. För den oförbätterlige, som definitivt stöttes bort från sin social-etiska gemenskap ansågs den kristna försoningsterapin meningslös: »men den som exekveras till livet, besväras ej med kyrkoplikt.» Vi har givetvis också skäl att uppehålla oss vid föreställningarna omfamiljen somsamhällets viktigaste brottsförebyggandeenhet. Likartade tankestrukturer dyker ständigt upp i den kriminalpolitiska debatten, oavsett om den rört sig kring 1840-talets sociala fråga, sekelskiftets ligapojkar eller 1990-talets ungdomsbrottslighet. Idealet om att fattiga eller unga individer bör leva inom en sammanhållen korporation eller familj för produktion, konsumtion, uppfostran och jurisdiktion har emellertid inte alltid motsvarats av en social verkGullstrand 1933 s. 70. Sundin 1982 s. 57. Sundin 1982 s. 48-50. Kongl. Majas Kyrkio-Lag och Ordning 1686 (1686 års Kyrkolag), 28 kap. 10 §. Kungl Brev den 10 dec 1695. Kongl. Majas Förnyade Stadga och Förordning, Angående Tienstefolck och Legohjon. Den 6 Augusti 1723, p. 11. S. A. Nilsson 1982 s. 16. Arnell 1730 s. 806-807 med där anförda kungliga brev och reskript 1698, 1714 och 1715.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=