2 petent person och därför straffbar i samma grad som en vuxen? Eller ska han ses som en individ utan full social och rättslig mognad, ett barn somännu styrs av omgivande sociala omständigheter och därför är i behov av uppfostran och utbildning, inte straff? Vilken teoretisk-ideologisk grund kan anföras för särbehandling av unga lagöverträdare? Ar ungdomar av rättviseskäl mindre klandervärda därför att de ådrar sig mindre straffrättslig skuld än äldre lagöverträdare? Eller har ungdomar hixireprognos för att anpassas till ett laglydigt och produktivt liv? Vad är mest rationellt och nyttigt, att låta den unge brottslingen varnas och behandlas eller att låta honomundergå ett rättvist straff? Frågorna leder vidare till ett speciellt problem: finns någon motsättning mellan ett rättvist straff och en ändamålsenlig vård, i så fall vilken? Omfrågor av den här allmänt ideologiska karaktären ska kunna diskuteras på ett meningsfullt sätt måste de emellertid preciseras och formuleras i juridiskt-tekniska termer. Först då kan de ge svar somgår att omsätta i lagtext och praktisk tillämpning. Det är givetvis fallet även i dagens situation. Den nu gällande Brottsbalken sätter gränsen för straffbarhet vid 15 år. Men även över den åldern underkastas ungdomsbrottslingar en rad bestämmelser omstraffrättslig särbehandling. Om någon begått brott innan han fyllt 18 år, kan åklagaren enligt 16 och 17 §§ i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser omunga lagöverträdare (LUL) besluta omåtalseftergift. Förutsättningen är antingen 1) att den unge får vård a) enligt socialtjänstlagen (1980:620), b) enligt lagen (1990: 52) med särskilda bestämmelser omvård av unga (LVU) eller c) genom någon annan åtgärd som innebär hjälp eller stöd eller 2) att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan ska han i regel inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen har ansvaret för den unge. Nämnden ska då upplysa om man har vidtagit eller tänker vidta några särskilda åtgärder beträffande den unge. Omåklagaren begär det eller nämnden anser det nödvändigt ska yttrandet också innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt. I RB 20:7 medges en möjlighet till åtalseftergift sominte är begränsad till ungdomar. I både LUL och RB förutsätts att eftergiften inte åsidosätter något väsentligt allmänt eller enskilt intresse. Vid bedömningen av omnågot väsentligt allmänt intresse åsidosätts, skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott. Vi kan alltså konstatera att 1990-talets svenska lagstiftare föreskriver att en ungdomsbrottslings personlighet, sociala ursprung och eventuella återfall i brott ska vara vägledande, när det juridiska systemet ska välja mellan att åtala eller släppa honom. Men också omåtal kommer till stånd med följande straffrättsprocess, finns ett antal särbestämmelser avseende hur domstolen ska bestämma straff (straffmätning) när det gäller unga individer. BrB29:3 st. 1 p. 3 ger möjlighet att, oavsett gärningsmannens ålder, göra en mildare bedömning för det fall hans hand-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=