162 nas ord. Mot slutet av kejsardömet fixerades emellertid åldersgränserna genom enskilda rättsavgöranden. Infantes bedömdes vara doli incapax, det vill säga att alla barn under sju år ansågs helt sakna förmåga till ont uppsåt. För impuheres mellan 7 och 14 år skedde en prövningin casu. Ansågs den tilltalade befinna sig nära ett barns ståndpunkt, proximi infantiae, var han straffri. Bedömdes han däremot varaproximi pubertati, det vill säga i sin individuella mognad närmare ålderskategorin minores, sombefann sig mellan 14 och 25 år, skulle han straffas enligt en mildare skala. Jämsides med tendensen att fixera straffrättsligt ansvar vid bestämda åldersgränser uppkommaximen ommalitia supplet aetatem, för övrigt åberopad av Stoos i det schweiziska lagförslaget 1893. Den maximen tillät att barn straffades, om det visade större individuell ondska än vad som motsvarade dess ålder.25 ^j-e kriterierna - brottets grovhet, gärningsmannens ålder och hans mentala mognad - ska vi möta åtskilliga gånger i den följande västerländska rättsutvecklingen rörande behandling av unga lagöverträdare. 7.2. Romerskrättslig renässans och reception När den romerska rätten återupplivades i tidig medeltid kunde glossatorer, konsiliatorer, kanonister och biktteoretiker alla enas omatt normöverträdelser var viljehandlingar och att någon form av andlig mognad förutsattes för fri vilja.2^ Man höll fast vid den justinianska rättens tre ålderskategorier och vid dess maxim om att unga gärningsmän kunde straffas, om ondskan översteg åldern. Thomas av Aquino (1225—1274) - förmedlaren av aristotelisk filosofi till medeltida katolsk skolastik- hävdade att barn inte bör straffas och använde en motivering somonekligen ger viss återklang från den hellenistiska dygdeetiken: »Möjligheten eller förmågan att handla utspringer emellertid ur en inre vana eller disposition, ty detsamma är inte möjligt både för den somsaknar vana vid dygden och för den dygdige; på samma sätt är detsamma inte heller möjligt för barnet och för den vuxne mannen. Ochav det skälet uppställs inte samma lag för barnet somför de vuxna, ty barnen tillåts mycket som hos de vuxna straffas av lagen, eller åtminstone klandras».^^ Romerskrättsliga och kristet-teologiska begrepp stämde uppenbarligen väl överens i väsentliga delar och kunde också anammas av de senmedeltida ita24 Digesta 9:2:5:2, 47:2:23; 47:10:3.1, 47:8:2:19, 48:8:12, 50:17:11. Luther 1961 s. 56-58. Nicholas 1962 s. 90-93. Mommsen 1899 s. 75-76. 25 Luther 1961 s. 56—58. Nyquist 1960 s. 115-116. Fauconnet 1920 s. 73. Liebs 1982 s. 116-117. 25 Dahm 1931 s. 248-252. Kuttner 1935 s. 85, 125. 22 Thomas ab Aquino, Summa theologica, quaestio 96 i Strömholm- Frändberg 1988 s. 75.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=