161 De grekiska filosoferna fokuserade alltså på människans inre och hävdade att skuld i princip är viljeskuld. Filosofin stämde illa med tidens gällande rätt, som bestraffade barn i mycket högre grad än vad Aristoteles lära medgavd^ I det antika Rom»positiverades» principerna genomrättspraxis och utvecklades så att den sedligt nedsättande termen dolus gavs en juridisk innebörd av rättsstridig Den praktiska rättsbildningen konkretiserade också efter hand de allmänna principerna om unga personers förmåga att ådra sig rättsligt ansvar. Problemet huruvida rättslig mognad eller kompetens skulle bestämmas efter bestämda åldersgränser eller efter individuell utveckling komatt regleras i samspel med utvecklingen av begreppet familj (något sommed senare tiders rättsdogmatiska revirtänkande snarast skulle benämnas som en civilrättslig fråga). I den antika romerska rätten bildade familjen ett enväldigt uppbyggt rättsförbund, bestående dels av h.us{a.dern, paterfamilias, somöverhuvud, dels hans underlydande, maka, barn och tjänstefolk-slavar. I tidig romersk rätt var de enskilda medlemmarna underkastade husfaderns närmast oinskränkta myndighet, den s.k. patriapotestas. Maka och barn var visserligen fria, men ändå i husfaderns hand.2' Under senklassisk tid splittrades den ursprungligen enhetliga fadersmakten i enskilda rättsförhållanden, vilket bland annat innebar en ömsesidig underhållsskyldighet och att barnen formellt kunde ställa krav på sina föräldrar. Med fadersrättens reducering till förmynderskap, som upphörde då barnet fyllde 25 år, tenderade familjen att förlorasin ursprungliga karaktär av sluten rättslig enhet. Sammantaget ska urholkningen av principerna ompatriapotestas ha inneburit att husbondens myndighet under Justinianus’ tid (527—565 e. Kr.) förvandlats till en uppfostrings-, skydds- och uppsiktsposition över minderåriga barn. Beträffande fullvuxna barn återstod för husfadern bara några få, förmögenhetsrättsliga funktioner.’- Samtidigt hade husfaderns plikter mot olika instanser utanför familjen blivit mer preciserade.-^^ Den antika romerska rätten utvecklade successivt tre åldersperioder för individernas (de fria männens) rättsliga ansvar: infantes, impuberes och minores. I anslutning till den civilrättsliga regleringen ansågs barn under sju år, infantes, sakna förnuft och rättslig handlingsförmåga. Inledningsvis hade prövningen gällt omständigheter, till exempel ombarnet kunnat tala eller säga formalakterI-auconnet 1920 s. 32-33. Dolus’ innebörd motsvarade ungefär »svek», »bakslughet» eller »lömskhet». Mommsen 1899 s. 86. För den varierande innebörden av »romersk rätt», se Jägerskiöld 1963 s. 6. Mommsen 1899 s. 75 fn. 2. Nicholas 1962 s. 90-93. Kaser 1977 s. 66. Crook 1987 s. 99-100. ■2' Motsatsen var »e-man-ciperad», det vill säga att man sluppit ur handen. Lindborg 1984 s. 135. Om de romersk-rättsliga familjeprinciperna under antiken, se t.ex. Going 1960 s. 229-233, 246250, 277-282. Nicholas 1962 s. 65-67. Kaser 1977 s. 60-63. Stein 1984 s. 130-135. Crook 1987 s. 108-116. Nicholas 1962 s. 65-68. Kaser 1977 s. 60-72, 108-109, 204-205. Ekelund 1851 s. 445.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=