160 somdelarna underordnades helheten, vilade statens funktion på sin minsta beståndsdel: familjen eller hushållet. Frågan var inte om, utan hur husfäderna skulle underordnas statsintresset^^ Aristoteles fördelade här ansvaret på tre sinsemellan olikartade familjerelationer av största intresse för rättshistorien fram till vår egen tid: herre - tjänare, man - hustru, fader - barnd^ För barnets utveckling var familjen den primära platsen för sedlig, socialt ändamålsenlig uppfostrand'^ Tesen stod i nära samband med Aristoteles begreppsbildning om moralisk skuld. Moraliskt ansvar för en gärning förutsatte nämligen, enligt Aristoteles, att gärningsmannen visste vad han gjorde, ville göra det och handlade efter moget övervägande. Det sista ledet var delvis beroende av faktorer utanför gärningsmannens kontroll.Ingen enskild handlingvar nämligen en annan likoch trots yttre likheter måste skulden från fall till fall bedömas efter omständigheterna. Den förståndsmässiga dygdigheten utvecklades genom undervisning, tid och erfarenhet, den etiska däremot förvärvades först genom långvarig vana och här gav Aristoteles uppfostran en avgörande betydelse. Den dygdiga förmågan att stå emot frestelser förknippades nämligen inte med olust, när den, genom föräldrarnas pedagogiska tvångsåtgärder (uppfostran), hade utvecklats till en vana.^^ Aristoteles resonemang är intressant för dagens debatt om reaktioner mot ungdomsbrott. Han hävdar att både dygd och ondska är frivilligaval, att människan är en producent av omständigheter. Barn och unga sominte hunnit vänjas vid en viss disposition saknar emellertid förmåga att över huvud taget ådra sig ansvar. Den goda delen av deras anlag måste väckas och utvecklas genom uppfostran. Det goda beteendet ska under husfaderns ledning liksomväxa in i individen, så att det inte längre upplevs somett tvång. I det avseendet ses människan som en produkt av sociala omständigheter och brister i uppväxtmiljön kan anföras somförklaring och ursäkt för asocialt beteende. Aristoteles brottades med ett avgränsningsproblem som senare sysselsatt många rättsfilosofer och lagstiftare: hur ska gränserna dras mellan barn och vuxen? Hans lösningar har också återkommit gång på gång. Aena sidan tillgrep han fasta åldersgränser och delade in livet i tre sjuårsperioder: under sju, från 7 till 14 och från 14 till 21 år. Åandra sidan påpekade han alltså att bedömningen till sist måste grundas på vad som kunde konstateras rörande »omständigheterna» i varje enskilt fall. 17 '2 Aristoteles, The Politics, 1:1-2, The Nicomachean ethics, X. Aristoteles, The Politics, 1:12-13. i-» Bo H. Lindberg 1992 s. 219-220. *5 Aristoteles, The Nicomachean ethics, B 3 1105a 31-34. Aristoteles, The Nicomachean ethics, K 1179b 31—1180a 6, The Politics, I, VII; VIII. Bo H. Lindberg 1992 s. 389. Aristoteles, The Politics, II: 17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=