159 ända upp till 18 år, var uppfostrande behandling ändamålsenligare än ett vedergällande straff.^ När vi nu vidgar vårt rättshistoriska perspektiv till andra rättsområden än straffrätt och till äldre epoker än det sena 1800-talet, är några frågor särskilt intressanta för vårt ämne. • Hur uppkom ideologinomatt barn och ungdomar bör slippa straff eller dömas till mildare straff än vuxna? Hur har rättvisan relaterats till samhällsnyttan? • Vilken betydelse har man vid utmätandet av straff tillmätt den unge brottslingens beteende respektive hans miljö? Hur har man bedömt förhållandet mellan föräldrarnas ansvar för barnens uppfostran och statens rätt att straffa? När och hur artikulerades filosofin om att det allmänna skulle träda i husbondens ställe, in locoparentis} • Hur har den svenska regleringen utvecklats beträffande förebyggande uppfostran av barn och särbehandling av unga lagöverträdare? Hur har ansvaret fördelats mellan stat och kommuner, mellan offentligt och privat? 7. Familjen i hustavlans värld - ideal och surrogat 7,1. Arvet från antikens Grekland och Rom I den grekiska antiken finner vi det moderna skuldbegreppets rötter tydligare än i någon tidigare kultur. Platon (427-347 f. Kr.) talade visserligen om människans arvssynd, men hävdade samtidigt att det ondas uppkomst härleddes ur själens fria avgörande snarare än ur gudomlig kausalitet. Barn, som överträtt lagen skulle bara ges begränsat straffrättsligt ansvar och undantas från alla sanktioner utom skadestånd, så vitt det inte dödat någon.^ Platon betonade uppfostrans betydelse för att individen skulle utveckla nödvändiga sociala och etiska egenskaper. Sträng censur borde därför råda över litteratur, konst och musik. Alla medborgare somfyllt tio år skulle sändas bort från föräldrarna, så att särskilda väktare kunde forma barnen till fosterländsk pliktkänsla: »Detta skulle vara det snabbaste och säkraste sättet att ordna den stat och den författning, som vi talat om, så att staten själv blir lycklig och folket får gagn och glädje därav i rikaste mått».^® Också Aristoteles (384-322 f. Kr.) placerade i sin naturrättslära staten före individerna. Människans natur av tänkande, civiliserad varelse kunde nämligen bara förverkligas inomramen för en övergripande gemenskap, vars uppgift var att leda samhällets utveckling i riktning mot det allmänna bästa. Samtidigt 8 Bet. I s. 87-89. ^ Platon, Lagarna IXi Fauconnet 1920 s. 32. Cit. i Lewin 1990 s. 14-15. Lindborg 1984 s. 101. Loaning 1903 s. 240. Fauconnet 1973 s. 31—33. Tesar 1914 s. 205—229. Herrlin 1904 s. 1—5. Nass 1963 s. 49-55. Utriainen 1985 s. 36; 1986 s. 62-63. Bo H. Lindberg 1992 s. 389-392.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=