156 fråga oss ur vilket rättsligt och historiskt perspektiv man ska undersöka och värdera statens åtgärder för social anpassning. Legalitetsgrundsatsen - intet straff, intet brott utan lag - var inte bara av färskt datumi slutet av 1800-talet, den begränsades också till vissa rättsområden, vilket medförde klart sociala dimensioner. Den stora massan av obemedlade samhällsmedlemmar kan knappast ha dragit full nytta av straff- och förmögenhetsrättens legalitetsvinster, eftersom de länge i första hand var underkastade arbetsrättens och politilagstiftningens arbiträra, paternella, partikulära och »ändamålsenliga» tvång.^*3 Den svenska Högsta domstolens agerande inför 1902 års lagstiftning motiverar frågan: vilken dignitet tillmättes legalitetsprincipen för utanför straff- och förmögenhetsrättens domäner? Ur detta rättshistoriska perspektiv skulle man slutligen våga antyda att staten i själva verket mycket länge och kontinuerligt hade intervenerat i, penetrerat och politiserat de flesta livsområden. Vad den svenska lagstiftaren började förespråka för hundra år sedan blir i den tolkningen snarast en ny arbetsfördelning inom samhället, som innebar dels att uppfostran och utbildning ytterligare avskärmades från hushållet, familjen och föräldrarna, dels att den offentliga sektorn övertog organisations- och kostnadsansvar från den privata sektorn, från det civila samhället. Sammanfattningsvis och som en övergång till de följande avsnitten: undersökningens uppgift, att analysera den idé- och laghistoriska bakgrunden till de kriminalpolitiska perspektiv somdiskuterades 1902 i förening med de resultat undersökningen hittills nått, motiverar att vi nu vidgar synfältet till andra diskussionsfora än IKV, till andra rättsområden än straffrätt och till äldre epoker än det sena 1800-talet. 213 Nygren 1981 s. 383-385.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=