155 de inte framstår somså eller bara gör det indirekt. Enligt den tyska rättshistorikern Monica Frommel nådde de flesta anhängarna av den s.k. klassiska skolan samma slutsats somanhängarna till öppet relativa riktningar: preventionen kunde tillgodoses genomrättvis vedergällning. Man ska alltså inte ha sett någon motsättning mellan konsekvent straffrättskipning och ändamålsenlig brottsprevention. Rättspraxis byggde på något slags föreningsteori och i gränsfall litade man till en tvåspårig modell, där straff följdes av skyddsåtgärder, det vill säga tvångsmakt somsorterades till andra områden än statens straffrätt. När Liszt 1882 presenterade »Marburgprogrammet» blev de omedelbara reaktionernastillsamma och många debattörer försökte intaen förmedlande hållning. Någon allvarligare debatt ska inte ha uppkommit förrän den så kallade skolstriden bröt ut åren efter sekelskiftet 1900. Polemiken drabbades då av en centrifugaleffekt, där vardera sidan överbetonade sina absoluta respektive relativa drag. Dessutomhandlade det bara i andra hand om teoretiska dispyter, i förgrunden stod kampen om det vetenskapsorienterade ryktet och en kriminalpolitisk tvist omforskningshegemonin och professionens inflytande på lagstiftning och praxis. Det har till och med ifrågasatts om det under 1800-talet över huvud taget fanns en självständig, enhetlig skolbildning motsvarande vad handböckerna kallar »den klassiska». Här uppstår en rad följdfrågor.Var det kanske snarare teoretikerna i slutet av 1800-talet, som behövde måla upp en tydlig och rigid motbild somrelief till sina egna tankar? Uppstod den »klassiska» skolan först i de ideal som beskrevs och kritiserades av män som Ferri och Liszt?-'° Hade även de föregående straffrättsliga ideologierna fäst betydande avseende vid den tilltalades personlighet och sociala omgivning inför bestämningen av straffets art och omfattning? Var Liszts stora insats att han öppet redovisade dolda motiv och gjorde det i ett skede, när statsidealet befann sig i riktning mot en interventionistisk, differentierad och politisk straffrätt? Ett tredje, närliggande, rättshistoriskt problemär att Liszts programhar beskrivits somuttryck för en övergång från passiv rättsstat till intervenerande socialstat, där en bestämd inrikespolitik förvandlar straffrätten från att sätta den yttersta gränsen för medborgarnas inbördes förhållanden till att bli ett styrningsmedel för staten. Det skulle då röra sig omett helt nytt förhållande mellan individ, samhälle och stat, där allt fler livsområden politiseras.-^" Resonemanget är långt ifrån problemlöst. Det postulerar förekomsten av en passiv, liberal rättsstat under 1800-talet, vilket kan ifrågasättas för Tyskland^" liksom för Sverige. Dessutommåste vi 208 Frommel 1987 s. 42, 104-107, 113-114, 193. 209 Frommel 1987 s. 97. 2*0 Häthén 1990 s. 61. Fläthén — Modéer 1993 s. 81. 211 Naucke 1982 s. 539, 562-563. 2'2 Den »liberala rättstaten» som motmodell till interventionsstaten saknas helt enkelt för Tysklands del enligt Frommel 1987 s. 87. 209
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=