154 betsrätt och fängelseväsen lyftes oavbrutet fram både som mot- och somförebild för 1902 års rättsliga lösningar. Liksom1890-talets tyska kriminalister tolkade svenskarna ut en skrämmande verklighet från officiell kriminalstatistik. Avgörande vikt lades emellertid vid klagomål från många av samhällets mest betrodda personer, närmare bestämt fängelsepersonal, präster och folkskolelärare. Två av ligapojkskommitténs ledamöter, den konservative fångvårdschefen Sigfrid Wieselgren och den liberale folkskoleläraren Fridtjuv Berg tvekade inte att åberopa argument från 1840-talets rättsliga revisioner till stöd för sin egen tids uppfostringsförslag. Vår granskning av 1840- och 50-talens internationellapenitentiärmöten visar att teman, som var centrala för 1890-talets debatt i kretsarna kring IKV, hade slagits an minst ett halvsekel tidigare. På 1840-talet rörde nämligen två dominerande frågor hur mycket omsorg, kontroll och tillsyn som borde överföras från de enskilda husfäderna till andra samhälleliga instanser samt om, hur och varför ungdomsbrottslingar skulle åtnjuta straffrättslig särbehandling. Redan då anfördes att breda socialpolitiska åtgärder förebyggde brott mer effektivt än aldrig så många paragrafer i strafflagen eller platser i fängelserna. Redan då diskuterades en motsättning mellan vad som ansågs vara empiriska vetenskapers studier av fakta och straffrättsdogmatikens abstrakta tänkande, mellan rationell behandling och ett konsekvent straffsystem. Redan då framfördes krav på å ena sidan eftergifter av vedergällningen för förbättringsbara, inklusive ungdomsbrottslingar och å andra sidan oskadliggörande av förbrytare somansågs oförbätterliga - det vill säga just den kombination av skyddsåtgärder som 50 år senare vann Liszts odelade gillande. 1840- och 50-talens västerländska diskussion fördjupades i den andra våg av penitentiärmöten som inleddes på 1870-talet. I det skedet uppmärksammade också den expanderande systematiska kriminologindet faktumatt skilda teoretiska utgångspunkter omorsaker till brott, exempelvis biologiskt arv kontra social uppväxtmiljö, ledde till skilda konsekvenser beträffande åtgärderna att förebygga brott, exempelvis selektiv rashygien kontra ändamålsenlig uppfostran. En andra fråga gäller om 1902 års tidsobestämda och behandlingsinriktade tvångsuppfostran av brottslingar mellan 15 och 18 år ska ses somett straffrättsligt perspektivskifte. Men från vilken straffrätt var det då man avvek? 1900talets svenska straffrättsliga litteratur har ofta betonat skillnaden mellan absoluta respektive relativa teorier. De absoluta ska ha kännetecknats av att straffet inte hade något annat syfte än sig självt, de relativa såg straffet somett medel att nå ett mål, vanligtvis att förebygga brottsligt beteende genomallmän eller individuell prevention.207 Senare forskning har emellertid diskuterat den gängse bilden av motsättning mellan absoluta och relativa teorier. De förra har då ansetts vara »verdeckt-relativen», det vill säga preventiva men formulerade så att 207 brå 1977 s. 13. SOU 1993:35 s. 95-97. Häthén 1990 s. 74.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=