1. Inledning 1. Vård och straff - problem, forskningsläge och undersökningens uppläggning 1,1. Vård och straff somrättspolitiskt problem »Det behandlingssätt, vilket föreslås såsomdet ojämförligt kraftigaste och mest verksamma, är för såväl kriminell somicke kriminell, vanartad ungdom barnets skiljande från sin förra omgivning och insättande i en under offentlig kontroll stående uppfostringsanstalt. En dylik åtgärd är, såsom själva orden innebär, att anse, ej såsom ett straff i egentlig mening eller ett tuktomedel, utan såsom ett pedagogiskt behandlingssätt, betingat icke, eller åtminstone icke företrädesvis, av någon enstaka gärning från barnets sida, utan fastmera därav att detsamma befunnits leva i en omgivning, där någon kraftigare reaktion mot de onda böjelserna ej är att förvänta.»' Yttrandet fälldes av Högsta domstolen för snart hundra år sedan och var ett svar på frågan vad samhället ska göra för att förhindra ungdomsbrottslighet. HD ställde sig bakom en straffrättslig princip som 1902 omsattes i lagtext, nämligen att ungdomsbrottslingar mellan 15 och 18 år skulle kunna få sina straff utbytta mot tidsobestämd tvångsvård i uppfostringsanstalt. Samtidigt infördes kommunala barnavårdsnämnder med uppgift att övervaka uppfostran i enskilda familjer och med makt att tvångsomhänderta barn under 15 år, som bedömdes vara vanartiga eller växa upp i en farlig miljö.^ Föreliggande arbete har två syften, nämligen att undersöka dels de kriminalpolitiska värderingar och rättsliga lösningar som ventilerades inför 1902 års lagstiftning, dels deras idé- och laghistoriska bakgrund. Den rättspolitiska diskussionen vid förra sekelskiftet kretsade kring två frågor somvi återfinner även i 1990-talets debatt: Hur ska, för det första, det allmänna kunna värna familjen och stärka uppfostran av växande individer utan att gå föräldrarnas rätt för när? Att helt eller delvis träda i föräldrarnas ställe — in locoparentis — innebär på samma gång erkännande av familjens betydelse somifrågasättande av dess kompetens. Hur ska, för det andra, samhället reagera när ungdomar mellan 15 och 18 år begår brott? Ska gärningsmannen^ betraktas som en socialt och rättsligt kom- ’ HD 17 oktober 1900, Prop. 1902; 7 s. 24. 2 SFS 1902:67, SFS 1902:72. Fortsättningvis kommer brottslingen att beskrivas i maskulin form, vilket f.ö. torde motsvara de verkliga förhållandena. Ett bättre namn på »ungdomsbrottslighet» vore kanske »ynglingsbrottslighet».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=