153 val, då han anförde att inget väl kunde vara mer avskräckande för brottslingarna själva, eller de somhade lust att gå i deras fotspår, »än utsikten att såsommoraliska idioter bli internerade på obestämd tid, kanske för hela livet».^°^ 1908 föreslog Olof Kinberg att sinnesundersökning borde genomföras på alla lagöverträdare mellan 15 och 18 år, på alla återfallsförbrytare och vid »social inkapacitet» (Kinberg syftade på lösdriveri).2°^ Följande år skrev psykiatrikern Frey Svensson att »vi är alla lika tillräkneliga eller lika otillräkneliga - sinnesfriska som sinnessjuka, barn som fullvuxna; allas handlingar är lika oryggligt bestämda». Men även denne läkare hade en märklig förklaring till återfall i brott, när han instämde i Liszts åsikt att »det finns en del brottslingar, hos vilka det enda fastställbara abnorma draget är straffomottaglighet».205 Inom ramen för vår undersökning av de kriminalpolitiska perspektiv som utmärkte 1902 års lagstiftning måste vi emellertid notera att den typen av ursäktande determinisminte tilltalade ordföranden i ligapojkskommittén. Gottfrid Billing. När lagutskottet vid 1908 års riksdag hade antytt möjligheten att låta sinnesundersöka personer, vilka hade begått mycket grova brott, yttrade Billing att man var inne på farliga vägar om man ville flytta över brotten från det moraliska planet till ett fysiskt. Man kunde tro, sade Billing, att det snart inte fanns några förbrytelser som inte kunde anses ursäktliga på grund av fysiska eller psykiska inflytelser. Snart var man väl kommen därhän att inte några handlingar över huvud taget räknades somsynder: »man kan göra vad man vill; sedan säger man, att man är nervös, och så är den historien all». De resultat vi hittills nått styrker således bara delvis teserna omatt 1902 års uppfostringslagar till termer och innehåll överensstämde med förslagen från kretsarna kring IKV och Franz von Liszt. Rättsbildningen i Sverige utvecklades inte isolerat från omvärlden. Men på vissa centrala punkter, bland annat beträffande oskadliggörande av oförbätterliga förbrytare och rasbiologiska tankegångar har vi inte funnit några paralleller. Det saknas också stöd för tesen att den svenska lagstiftningen stod under inflytande av naturvetenskapliga discipliner och psykiatri eller ställde sig i uttalad opposition till en »klassisk» straffrättsskola. Inför den fortsatta undersökningen ställer vi därför en första fråga om inte männen bakom den svenska lagstiftningen 1902 nystade på fler trådar än de som löpte ut från diskussionerna runt IKVoch Liszt. De utländska rättsordningar somsattes främst var dels Storbritanniens, sommed början 1854 infört s.k. Reformatory och Industrial Schools, dels Norges med sin harnevernslov från 1896. Det svenska regelverket rörande folkskola, fattigvård, lösdriveri, ar206 203 Herrlin 1904 s. 218-224. Se Modéer 1980 s. 98-100. AvenJohan Thyrén föreslog sinnesundersökning av återfallsförbrytare, se Thyrén 1910 s. 165—166. 205 Svensson 1909 s. 10-14. 206 PK 1908:2:31:45-48. Modéer 1980 s. 96. 204
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=