149 har en avgörande betydelse, medan dåliga anlag mera sällan ensamma utgör brottslighetens orsak». Men kommittén bar på spänningar. I en bilaga upprepade ledamoten David Lund vad han redan förkunnat i rashygieniska sällskapets skriftserie; långt ifrån en obetydlig del av förbrytarna var psykiskt undermåliga och kampen mot brottsligheten måste därför bli en kamp mot degenerationen. Att förbättra folkmaterialet fordrade, enligt Lund, djupgående rashygieniskt arbete, dels genomatt åtminstone försöka förhindra de starkt degenererade individerna att sätta nya mindervärdiga liv i samhället, dels genom att förhjälpa de verkligt rasdugliga till sunda livsbetingelser. Mot bakgrund av den stora andelen undermåliga bland sociala problemfamiljer måste det bli fråga om nog så radikala metoder för att rensa den svenska folkstammen. Omfortplantningen bland de mindervärdiga släkterna skulle förhindras genom ständig internering eller »på annat sätt» skulle framtiden utvisa. Efter en motion, undertecknad av representanter för alla partier, bland andra Hjalmar Branting, Mauritz Hellberg, Nils Wohlin och Arvid Lindman, inrättade Sverige 1922 i Uppsala världens första statliga institut för rasbiologi. Bland tillskyndarna märktes även den blivande socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg, somfann det märkligt att svenskarna inte var lika angelägna omatt bevara sin egen »svenska folkstock» somatt föra stamtavlor över sina hundar och hästar. Diskussionen skulle sedermera utmynna i 1930- och 40-talens steriliseringslagar’*^^ och i en oro hos inflytelserika socialliberala debattörer över vad samhället skulle ta sig till med »alla de icke fullt toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden har svårt att klara sin existens, denna tiondel eller rentav femtedel av befolkningen somriskerar att gå under i den hårda konkurrenskampen». Ambitionen att förbättra folkmaterialet utgjorde inte sällan ett led i ett vidare socialpolitiskt program, inkluderande folkhälsotanken. Olof Kinberg gick så långt, att han 1930 hävdade att medicinsk sjukdomsbehandling kunde vara skadlig för samhället, eftersom den satte naturens selektionsmekanismer ur spel och innebar risk för försämrat folkmaterial.’^^ Men krav framfördes även på aktiv, »konstgjord selektion» och här underströks inte sällan ett nära, och för vårt ämne intressant, samband med samhällets förebyggande barnavård. Med hänvisning till den starka opinionen för att förhindra tillkomsten av »mindervärdig avkomma» lade den socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter framett lagförslag somsedan återfanns i 1934 års lagstiftning. SOU 1922:46, Bilaga 3. Se Broberg 1988 s. 179. Broberg - Tydén 1991 s. 38. Frykman — Lögren 1985 s. 34. Hammar 1964 s. 368. Modéer 1980 s. 98-104. Qvarsell 1985 s. 167-188. Myrdal - Myrdal 1935 s. 265-266. Kinberg, Läkarens sociala uppgifter. Medicinska föreningens tidsskrift 1930 i K. Johannisson SFS 1934:171. Broberg- Tydén 1991 s. 74. Frågan utreddes av professorn i straffrätt, Ragnar Bergendal, se SOU 1933:22. 186 188 190 Lund 1921 s. 75-78. 186 aven 187 188 189 s. 66. 190
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=