147 teende kunde orsakas av ärftliga faktorer,*^^ men biologiska, genetiska orsaker sorterades utan varje tvekan till undantagsfallen. Man avvek således från de rashygieniska uppfattningar som Liszt hade framfört i sina föredrag 1900 och 1902.'^^ Varken Lombrosos eller Liszts förslag om»konstgjord selektion» gav någon återklang i den svenska lagdiskussionen — ännu så länge. En kanske mer väsentlig skillnad var att den svenske lagstiftaren, tvärt emot vad som brukar hävdas i den svenska litteraturen, avstod från varje hänvisning till den framgångsrika naturvetenskapens metoder och kompetens. Den svenske lagstiftaren 1902 efterlyste inte sakkunskap från läkare, pedagoger eller juristdomare utan litade i första hand på den sekelgamla traditionen om sunt förnuft och livserfarenhet hos socknens betrodde män under ledning av kyrkoherden. En annan sak är att biologismen kan ha haft sin (åtminstone för tillfället) tysta anhängare bl.a. i liberalen Fridtjuv Berg. Andra kammarens tillfälliga utskott hade 1896 diskuterat tänkbara orsaker till uppkomsten av brottsligt beteende. Utskottets text var ord för ord kalkerat på ett avsnitt ur av Bergs artikelserie »Den sedliga förvildningen bland ungdomen», som publicerats i Svensk Läraretidning i december 1895, en dryg månad före tillkomsten av Bergs riksdagsmotion. Utskottet uppehöll sig vid del II, »Det ondas orsaker: de sociala». Men i Bergs artikel hade dessutomfunnits en del III omindividuellaorsaker, somunder hyllningar till Darwin och Spencer framhöll ärftlighetens stora betydelse för känslolivet. Moraliska och sedliga missbildningar var i stor utsträckning medfödda och därför enligt Bergs mening omöjliga att göra något åt. Med åberopande av statistikern (och sedermera »folkpsykologen») Gustaf Sundbärg’^^ hävdade Berg att vissa sjukdomar, däribland epilepsi, nästan alltid inverkade på känslans och viljans område, vilket yttrade sig som oemotståndliga drifter till brottsliga handlingar. Drinkarens barn var ofta lättjefulla och osedliga, vilket inte fick uppfattas som en följd av dålig uppfostran; resultatet skulle blivit det samma även ombarnet vuxit upp i en annan familj. Epileptikern lämnade i arv åt sina barn en organisation som var värnlös mot frestelserna. Som »den snillrike dårläkaren Cesare Lombroso» hade konstaterat, så visade brottslingar ofta yttre kännetecken och vanor, bland annat den utpräglade smaken för, som liberalen Berg uttryckte saken, »det på vildestadiet så omtyckta bruket att tatuera sig - ett bruk som i våra skolors gossklasser ingalunda är sällsynt». De flesta lärare och lärarinnor torde väl också ha lagt märke till elever som »genom sitt sätt, sitt ansiktsuttryck och framför allt sin blick inger en beklämmande känsla av att man står inför en varelse, som antagligen kommer att ’göra 177 Bet. II s. 59, 63. Prop. 1902: 7: 34. '78 Aufs. 2 s. 340-341,445-446. Sundbärg skulle 1911 väeka stort uppseende med »Det svenska folklynnet». Se Emigrationsutredningen, bil. XV'I. 179
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=