146 Den problematiska avvägningen mellan kraven på personkännedom, rättssäkerhet och sparsamhet ledde till många förslag för val av myndighet, exempelvis rörande utredning, beslut, behandling, utskrivning, eftervård, inspektion, inrättande och drift av anstalter eller finansiering i övrigt. Det fanns på samma gång flera alternativ och stora luckor att fylla för den lagstiftare som ville anamma tankarna bakom »den sociologiska skolan», som de uttrycktes i lagförslagen av Aschrott, Appelius, den tyska landsgruppen, Liszt och Stoos. Ändå måste vi konstatera att de svenska uppfostringslagarna 1902 gick Liszt till mötes på flera väsentliga punkter. Debatten vittnar om samma ambition att driva fram en användbar, skötsam, heltidssysselsatt och välmående arbetarstam. Barn under 15 år skulle tas omhand med tvång på rena miljökriterier och utan att föräldrarna formellt behövde kunna anklagas för klandervärt beteende. Vid en jämförelse framstår den svenska barnavårdsnämnden i sin första legala skepnad som en dålig garant för rättssäkerhet; rättstillämpningen placerades inte i domstol, utan hos ett adminstrativt, lokalpolitiskt tillsatt organ, där församlingens kyrkoherde enligt huvudregeln var ordförande. Även straffrättsligt tillgodsågs flera krav somframförts inom»den sociologiska skolan». Bland annat höjdes den ovillkorliga straffrihetsåldern från 14 till 15 år. Samtidigt kompletterades det straffrättsliga rekvisitet om förståndsutveckling (»urskillning») med en prövning av den unges sedliga mognad, av hans behov och mottaglighet för uppfostran. Här märktes en gemensam strävan att, för underklassens ungdomar, vilja byta ut böter eller korta tidsbestämda frihetsstraff mot flerårig, tidsobestämd tvångsvård. Den dömde förvandlades från fånge till elev, men anstaltstiden blev desto längre. Topiker, metaforer, termer och tekniska lösningar kan också i flera fall återföras till de tre utkast från den tyskspråkiga rättssfären som granskats. Förarbetena till de svenska lagarna 1902 gjorde också flera direkta referenser till utländsk idé- och lagutveckling i fråga ombehandling av unga lagöverträdare.Några av ligapojkskommitténs ledamöter var medlemmar i IKV, några hade sänts ut på långa studieresor i Europa. Samtidigt är det ofrånkomligt att debatten kring de svenska uppfostringslagarna saknade krav på oskadliggörande skyddsåtgärder för oförbätterliga unga lagöverträdare eller medel för utrensning av socialt »odugliga», vilket enligt Liszt tillsammans med uppfostringsåtgärderna bildade IKV:s systemför kriminalpolitik. De svenska förarbetena uttryckte inte några idéer omatt vissa förbrytare var oförbätterliga, abnorma eller »mindre användbara». Den svenska lagstiftaren 1902 hänvisade till en uttalat sociologisk förklaringsmodell för brottsligt beteende. På några ställen antyddes att brottsligt be- >75 MAK 1896:123:3. AKTRJ (1) 1896:9:2-5, 10-21. FK TfU (1):6:2-5, 10-21. Riksdagens skrivelse 1896:37:12. Bet. I s. 22-62, 116. Prop. 1902:30:23-26. SäU (2) 1902:2:5-9, 16-21. FK 1902:28:34-36. AK 1902:40:16-17. >76 AK 872 volym 1. Justitiedepartementets konseljakt 29 november 1901 volym 1. Båda RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=