145 fallsstatistik, bland unga anfördes som belägg för de etablerade straffrättsliga principernas bankrutt. En vanlig föreställning var att ungdomar — åldersklasserna mellan barn och vuxen - krävde särskilda regler. Man ville förlänga barndomen genom att höja den ovillkorliga åldern för straffrättsligt ansvar och skärpa kraven på tillräknelighet inomett skikt för villkorlig straffbarhet. Den dogmatiska straffrättens maktlöshet ansågs kontrastera mot framgången inommånga empiriska discipliner. Penitentiärer, kriminologer och kriminalister framhöll exakta naturvetenskapliga metoder sommodell för en ändamålsenlig, rationell kriminalpolitik. Åtgärderna skulle i första hand utformas efter den unge förbrytarens behov, inte hans brottsliga gärning, men skiljelinjen mot den vedertagna straffrättens moraliska, klandrande rättsföljder var oklar. Kriminalisterna kring Liszt tycktes eniga omatt staten, för att skydda produktionsordningen, i någon formmåste träda in i stället för den husbonde som samma produktionsordning hade satt ur spel som effektiv uppfostrare och övervakare. Företrädarna sade sig vilja beakta den unges behov mer än hans eller föräldrarnas skuld och därför betrakta tvångsingripanden som en välgärning, en fördelning av något gott och inte av lidande eller klander. Meningarna delade sig emellertid om de de allmänna uppfostringsparollernas praktiska konsekvenser. Fick staten med tvång ta hand om barn först när de förfallit i vanartigt beteende eller redan omuppväxtmiljön föreföll riskabel? Måste föråldrarna kunna beläggas med klandervärt beteende? Efter vilka principer skulle unga lagöverträdare dömas till uppfostran i stället för straff — skuld, sedlig mognad eller behovet av uppfostran? Var offentlig uppfostran att betrakta som ett straff eller som en pedagogisk åtgärd? Mycken energi lades ner på att utforma åtgärdsrekvisiten, på definitioner av vad som inte var önskvärt och på spekulationer om eländets orsaker. Mödan resulterade slutligen i traditionella, patriarkala, moraliserande villkor. Mer sällan diskuterades förslag omvad somskulle sättas i stället för eländet. Och vad hjälpte diagnosen mot själva sjukdomen? Botemedlen mot det onda berördes inte alls eller bara ytligt. Detta gällde till exempel frågor om villkorlig dom, uppfostrans faktiska innehåll, val mellan fosterfamilj eller anstalt, typ av anstaltssystem, prygel och om systemen för barnavård och straffrätt skulle överlappa varandra eller skiljas av en bestämd åldersgräns. Överföringen av ungdomar i övre tonåren från den straffbara kategorin nästan vuxna till den icke straffbara kategorin barn innebar allmänt sett att långa, tidsobestämda och välgörande frihetsberövanden förordades framför korta fängelsestraff. Barmhärtigheten stod emellertid i viss motsats till momenten av tvång, till att föräldrarna måste lägga ekonomisk ersättning i överhetens hjälpande hand och till att uppfostran trots allt avsiktligt blandades med klander och fördelning av lidande. Den teoretiska distinktionen mellan straffande uppfostran och uppfostrande straff kan därför, åtminstoneur vår egen tids perspektiv, tyckas otydlig.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=