141 livslång, medvetet plågsam, vanhedrande förvaring och utrensning av vad han kallade oförbätterliga, odugliga individer. Bilden kompliceras av att Liszt var flexibel och övergav vissa av sina ursprungliga idéer, inte alltid höll konsekvent samma linje utan bytte ståndpunkt och i bland kan tyckas argumentera mot sig själv. Han var dessutom resultatinriktad och till en viss gräns redo för kompromisser, vilket kunde innebära åsiktsförskjutningar från en tid till en annan. En allmän reflektion är dessutomatt betydande tolkningsproblemuppkommer när inlägg och deklarationer, somvarit spridda över en ganska lång tid pressas samman och därför kanske framstår som mer polemiska än vad upphovsmannen egentligen avsett.Varje försök — inte minst det somi blygsam formpågår här — att karaktäriera en mycket omfattande produktion av skrifter riskerar därför att bli ytligt och tendetiöst. Det är nog därför alldeles i sin ordning att Liszt tolkats ganska motstridigt i eftervärldens doktrin och praxis.Med utgångspunkt från ett och samma resonemang omeffektivitet och ändamålsenlighet har vissa riktningar betonat möjligheterna till liberalisering, medan andra har fäst uppmärksamheten — kritiskt eller entusiastiskt — på skärpningen.'^^ Eventuellt är själva motsättningen som sådan bara skenbar och anakronistisk. I den praktiska politiken påverkas ställningstaganden av åsikter och intressen från en rad håll och Liszt — som anses ha varit både praktisk och politiker — kan ha justerat sitt program efter vad han trodde vara praktiskt genomförbart. Dessutom, och framför allt, är det lätt att skriva tillbaka sin egen tids upplysta och förnuftiga kriminalpolitik till tidigare epoker, att bortse från den ideologiska eftersläpningen, när uppmärksamheten är koncentrerad på frontlinjen i en debatt somförts ett sekel tidigare. Frågan är befogad; vilka principer i äldre tiders hårda och repressiva straffsystem influerade de rättspolitiska tänkesätten ännu kring sekelskiftet 1900? Ämnet ska i ett senare avsnitt leda oss betydligt längre bak i rättshistorien än 1890-talet. För att återv^ända till paradoxen lindring - skärpning, så får problemet viss belysning av den svenska straffrättsrevisionen 1906, vilken kan tyckas precis lika motsägelsefull som Liszts program. Med ena handen införde då den svenska lagstiftaren lindringar genom villkorlig dom och frigivning, med den andra skärpta reaktioner genom mörkt enrum, hårt nattläger och längre cellstraff. Med kännedom om den följande utvecklingen och genom en utvecklingsoptimistisk historiesyn förbiser vi kanske lätt att det var den villkorliga domen somvållade debatt och krävde votering i riksdagen medan straffskärpningarna accepterades utan större svårigheter. 158 C. Strahl 1983 s. 52. Om interpretationens växlingar, se hland annat Frommel 1987 s. 18, 25—31, 40, 83-85. Se även Olin 1924, minnesorden 100 år efter Liszts födelse av Kinberg, Strahl, Wetter, Bergendal, Agge och Schlyter i SvJT 1951 s. 161-175 samt Anners 1964 s. 249-253. '^7 »i;)as Marburger Programmenthält keine Instrumentezu unterscheiden, wem es seine Dienste anbieten, wemverweigern solb>. Naucke 1982 s. 551—561, cit. s. 557. Även Frommel 1987 s. 40. Se nedan del VI.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=