140 samhällets tilltagande förvetenskapligande. Är det anakronistiskt att påstå att hans suggestiva slagord omempiri, vetenskaplighet, icke-metafysik och effektivitet vid en närmare granskning framstår someufemismer för en tidlös, ändamålsenlig, subjektiv och »politisk» kriminalpolitik? Liszt åsikter kan i dag synas paradoxala. Han ansåg att villkorligdomvar ett lämpligt medel för vuxna tillfällighetsförbrytare och gick flera gånger till påföljdens försvar.'"*^ Beträffande förbätterliga, dit ungdomsbrottslingar sedermera räknades, hade han emellertid redan i Marburgprogrammet förespråkat lång och allvarlig tukt.*'^* När det gällde ungdomar varnade han över huvud taget för straffeftergifter och ställde sig fullkomligt kallsinning till villkorlig dom.i'^^ Det vore fel att binda domaren vid ett villkorligt eftergivande av straffet, eftersom tvångsuppfostran kanske vore det mest ändamålsenliga vid ett återfall. Villkorlig dom borde därför bara tillämpas på en ung förbrytare som kunde ställas under säker och personlig överv^akning, så att han kände att åtminstone en enda människa i hela världen brydde sig omhonom.£n typ av social tillsyn skulle ersättas av en annan. Liszts betänkligheter var väl kända, även i den svenska debatten. Piskning av lagöverträdare ville han behålla somdisciplinmedel, bland annat i det slaveri (»Strafknechtschaft») han avsåg för kategorin oförbätterliga förbrytare. Däremot svävade han på målet när det gällde dess användning som straff. I de tidiga upplagorna nämnde han prygel som alterntiv till korta frihetsstraff, men utan att egentligen deklarera en egen ståndpunkt. I senare böcker ska han tagit avstånd från detta.'^^ I ett ofta refererat föredrag från 1900 avvisade han prygelstraffet för unga förbrytare men motiveringen var tvetydig. Spöstraffen kunde inte införas, sade Liszt, eftersom de då i rättsmedvetandets namn måste kunna tillämpas inte bara på fabriksarbetare utan också på »våra gymnasistpojkar», vilket vore defamerande för de senare. Dessutomskulle varje utdömt prygelstraff elda den socialdemokratiska pressen till angrepp på den bestående rättsordningen. Av dessa skäl, snarare taktiska än humanitära, såg sig Liszt tvingad att avvisa de för honom»i övrigt inte alls osympatiska prygelstraffen».'^3 Liszt framstår uppenbarligen somen gestalt med många ansikten. Mot liberalisering ställer han en för våra dagar närmast ofattbart hård repression. Aena sidan förordar han villkorlig dom, böter och uppfostran,'^"^ å andra sidan en Aufs. 1 s. 364. Staél von Holstein 1890 s. 11. Häthén 1990 s. 280. Aufs. 1 s. 171-172. »allein völlig gleichgultig». Aufs. 1 s. 447. Se även .A.ufs. 2 s. 352. '50 Aufs. 2 s. 354. '5' Stjernberg 191 la s. 41. '52 Liszt, Lehrbuch: 1884 s. 237; 1888 §61; 1894 s. 58; 1896 s. 60; 1899 s. 69; 1900 s. 62; 1903 s. 76. Schlyter 1951 s. 170. '55 Aufs. 2 s. 350-351. '54 Man har inte sällan bortsett från omständigheten att tvångsuppfostran i teori och praktik innebar ett längre gående tvång än det straff somersattes. 149
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=