139 kunna gå in på den kriminologiska forskningens resultatd^^ Året därpå hette det att man befann sigvid de första blygsammaansatserna till den riktigametod somgenomnoggrannaste studier av individer kunde fastställa kausala samband och klarlägga brottets orsakerd^^ 1902, året för de svenska uppfostringslagarnas tillkomst, konstaterade Liszt att forskningsfrontens position var den samma som 1870d"*° Det problematiskaförhållandet mellan straffrättsdogmatik, empiriskavetenskaper och ändamålsenlig kriminalpolitik*"^^ speglas också i åtgärdsrekvisiten för unga lagöverträdare, det vill säga de lagtekniska instrumenten för att avgränsa den förnuftiga kriminalpolitikens målgrupper. I KriminalpolitischeAufgaben hade Liszt raljerat med den förhärskande straffmätningen somföreskrev att straffets stränghet skulle motsvara brottet, men somlämnade domaren utan vidare upplysningar om hur principen skulle tillämpas. Med Liszts stränga krav på naturvetenskaplig empiri somgrund för en differentiering efter brottslingens egenart, kan man emellertid fråga sig vilka synpunkter somska anläggas på de tyska kriminalisternas förslag till åtgärder för unga lagöverträdare. Enligt både den tyska landsgrupppen och Aschrott skulle bedömningen av den unge lagöverträdarens behov av straff respektive uppfostran ske efter minst sagt allmänt hållna riktlinjer; det talades om att domaren skulle »förnimma» något,*'^^ få »fria händer» för att bedöma brottslingens hela personlighet, hans sedliga »motståndskraft», det »etiskt-sedliga värdet» av hans föreställningar.*"*3 Inte heller det schweiziska strafflagsförslaget synes överdrivet exakt i sina villkor för att byta straff mot uppfostran eller vice versa. Villkoren för omhändertagande av barn — »försummat» respektive »sedlig vanart inträtt eller är att frukta»- hänvisar snarare till domarens sunda förnuft och livserfarenhet eller, som Stoos skrev, »en förståndig och erfaren domare, som inte bara räknar med begrepp utan med fakta»än till den empiriska undersökningens fasta grund. Man kan därför fråga sig omden kriminalpolitik som Liszt förespråkade, i likhet med penitentiärernas rekommendationer, snarare hade sina rötter i etablerad tradition av feodal patriarkalismän i >5» Aufs. 2 s. 290. >39 Aufs. 2 s. 340. >‘>0 Aufs. 2 s. 412. Stangl 1988 s. 95-97 påpekar samma utveckling. Se även Frommel 1987 s. 65, 69—83, 114 och Naucke 1982 s. 561—563. >■*' Frommel 1987 s. 178—183 talar om»Die Legende vom’Einbruch’ des ’Positivismus’», Stangl 1988 s. 95—97 om»Der Mythos der Genauigkeit». '•*3 Aschrott 1892 s. 31. '■♦3 Aufs. 1 s. 436-441. »auf der Stufe eines Kindes» respektive »sittlich so verdorben, dass er in eine Besserungsanstalt fur jugendliche Verbrecher nicht aufgenommen werden kann». Gerichtsaal LV (1898) s. 217, 222. '“•s »vernachlässigt» respektive »sittliche Verwahrlosung eingetreten oder zu befurchten ist». Appelius 1892 s. 233. Gerichtsaal LV(1898) s. 222. 146
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=