138 Det naturvetenskapliga studiet av brottslingen innebar samtidigt, mer eller mindre uttalat, en avpolitisering av kriminalpolitiken; här var inte fråga omatt fatta politiska beslut, eftersom den förnuftige lagstiftaren skulle organisera straffverkställigheten efter vissa naturlagar, somgällde oavsett mänskliga viljeakter. LiksomLombroso menade Liszt att förbrytaren inte skulle studeras från ståndpunkten av moralisk indignation utan helt enkelt som ett objekt för vetenskaplig forskning. Straffets syfte var mer en fråga omvad man kunde än vad man borde göra.'^^ Från vårt egen tids bekväma efterhandsperspektiv kan Liszt framstå som en utopist i sin engagerade plädering för att utnyttja de exakta vetenskapernas metoder i brottsbekämpande syfte. Han skiljer sig från den klassiska utopisttraditionen genomatt i princip vara nöjd med rådande samhällsordning och stanna vid kravet på marginella förbättringar.Liszt noterade industrialismens sociala konsekvenser men ville inte vrida klockan tillbaka. Om lönearbetet hindrade föräldrarna från att uppfostra barnen, måste staten överta vårdnaden i deras ställe och träda in loco parentis. Lagstiftaren kunde dock inte gå emot utvecklingens starka flod, bara försöka leda vattnet in i en lugnare fåra. Synsättet ligger inte långt från Bismarcks ord till den tyska riksdagen 1882; »Sie werdengenötigt sein, demStaate einpaar Tropfen socialen Öles im Rezepte beizusetzen» Den empiriskt grundade klassificering somskulle borga för socialpolitikens objektiva förnuft visade sig emellertid bli ett problem, åtminstone på kort sikt. 1892, tio år efter Marburgprogrammets tillkomst, konstaterade Liszt att man inte samlat användbar kunskap i frågan, men att det skulle bli annorlunda i framtidens straffrättsvetenskap. Efter fortsatta empiriska studier, »auf dem festen Boden empirischer Untersuchung», skulle nämligen brottets juridiska betydelse träda tillbaka för brottslingens antisociala betydelse. Strafflagens allmänna del skulle innehålla en rad nya regler omdifferentiering utifrån brottslingens egenart, alltifrån villkorlig domtill oskadliggörande åtgärder för oförbätterliga vaneförbrytare. Ingenstans skulle inflytandet från kriminalantropologiska och kriminalsociologiska studier bli så stort som på straffmätningens område. Samma tema återkom med variationer under de närmaste decenniet. 1896 hänvisade Liszt till sina tre förbrytarkategorier, men beklagade att indelningens hållbarhet inte kunde bevisas.1899 betonade han den vetenskapliga uppgiften att finna kausala förklaringar om brott och straff, men sade sig inte >33 Schmidt 1983 s. 366-369. Stangl 1988 s. 57. '3'* Enligt Frängsmyr 1985 s. 162, utmärktes 1800-talets framstegstroende författarejust genom sin principiella tillfredsställelse med det samhälle somredan fanns. De utopiska socialisterna anslöt sig däremot till den klassiska utopisttraditionen genom att teckna bilden av ett samhälle som inte fanns. >35 Bismarck citerad i Fuhr 1892, förordet. >3<> Aufs. 2 s. 89-91. >37 Aufs. 2 s. 173.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=